Va, har Tsatsiki-Tsatsiki Johansson återuppstått? Den älskansvärde och mycket populäre pojken har legat lågt i hela 14 år. Men för några månader sedan kom han tillbaka i boken Tsatsiki och Hammarn, eftersom Moni Nilsson skulle skriva manus till en ny film och ville ge en liten övergång till handlingen i den. Övriga böcker ges samtidigt ut i nyutgåva, där till exempel hyrfilmer ersatts av nedladdade för att en ny generation ska känna igen sig.
Filmen Tsatsiki, farsan och olivkriget fick premiär strax före jul men finns också utgiven som bok med den kortare titeln Tsatsiki och olivkriget.
Till skillnad från den föregående boken har denna en väl sammanhållen intrig. Nilsson har aldrig väjt för att ge skarpa bilder av samtiden, och givetvis är det den grekiska krisen som står i centrum nu. Pappa bläckfiskaren har svårt att få hotell och fiskeriverksamhet att gå runt, och hela byn Agios Ammos håller på att torka bort bakom stängda fönsterluckor. Lyxhotellet med all inclusive en bit bort hotar brutalt småskaligheten, något som Tsatsiki, hans nya kärlek Alva och den ditreste Per Hammar måste råda bot på, annars säljs både familjehotellet och arvedelen olivlunden.
På så sätt är detta en klassisk saga där David kämpar mot Goliat, och där barnen är lite smartare och mer innovativa än uppgivna, fantasilösa vuxna, och mer dådkraftiga än passiva byoriginal, vilket är lite klichéfyllt. Att historien först blev tänkt som film är lite för tydligt här och var, som i slapstickscenen när den onde norske affärsmannen knuffas ner i en öppen likkista och bärs bort under bybornas jubel.
Ändå är det Tsatsikis egen personlighet som står i centrum, som vanligt. Visst är han lite för bra för att vara sann ibland, men varför inte? En kille med så många känslosträngar och sådan inkännande blick för sin omgivning behövs i barnlitteraturen.
