Frontala, stora, vertikala möter målningarna människan. Ytan full av band och streck. Ett växande och hetsigt mångfaldigande. Härvor pressar tusen svansar. Kastar sig framåt. Trängs böljande, glöder och smälter till det våta, kapriciösa. Två saker slår mig: det finns inget centrum, hela målningen är lika viktig, och det finns ett oerhört djup. Hur stor är jag, var finns jag, och hur stort är det som omger mig? Frågor lämnas obesvarade.
Istället finns rytmerna, förtätad färg och sedan andetag, plexiglasets matta, mjölkiga yta. En skugga från ett färgsjok faller inåt, i den halvlysande ytan, färgen tar spjärn mot den och svävar.
Håkan Rehnberg vill inte att målningarna ska föreställa något, de tillhör den sinnliga sfären. Abstrakt måleri som inte bärs upp av narrativa element eller identifikation. Målningarna är spåren av en händelse, alltid utförda under en session. Färgen bearbetad vått i vått med målarkniv. Han täcker ytan med flera lager för att sedan skrapa sig ända in i grunden. Han säger sig sluta i en blandning av eufori och uppgivenhet.
Några av målningarna bar arbetsnamnet H på stranden. Det syftade på Hill och hans målningar av stränder, där tång och sörja bildar en yta som samtidigt öppnar och sluter sig. Glöm inte att målningarna är abstrakta, inte maritima, lägger Rehnberg till.
Skulpturerna är avklarnade, metall och glas. Den förseglade ateljén där man speglar sig i glaset och ens längtan projiceras in i rummet. Därinne ett ristat böljande streck i metallen, som ett spår av en rörelse. Därinne en avsats, ett upphöjt golvparti, som i ett scenrum. Två andra ointagliga scener är skulpturerna Skenscenen och Den ihopvikta paviljongen/Ett övergivet projekt.
Målningarnas färgflödande energi och skulpturernas metallglänsande stillhet. Två tillstånd ett liv kan pendla mellan, pendla så snabbt att det befinner sig på båda platserna samtidigt. En dubbel scen, utställningens namn.
Det som uppstår här är kontakt med känslor, katarsis, och Rehnberg hanterar det med stor erfarenhet och ödmjukhet.
