Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Mitt Irak finns inte längre, men Sverige finns för mig

Jag har bott i Sverige tjugotvå år, är svensk medborgare, har deltagit i alla riksdagsval och folkomröstningar och har försökt vara en plikttrogen samhällsmedborgare under alla dessa år. Nationaldagen är en viktig symbol för mig. Jag är tacksam för att jag fick en fristad här efter Gulfkriget, efter flykten från mitt älskade Bagdad. 
Sverige betyder något för mig. Min Son Rani är född här, han känner sig som svensk, hans liv kommer att utspela sig här. Han vet var han hör hemma.
Men vad hände med min känsla av tillhörighet?  Den vill inte riktigt infinna sig. Vad innebär det egentligen att vara medborgare?
Friheten har skapat ett avstånd mellan mig och mina vänner i Irak. Jag är inte längre delaktig i deras liv, alla svårigheter och tragedier som följt i krigets spår. Jag står vid sidan av i ett ingenmansland, i en zon för vilsna själar. Jag känner skuld att jag smitit undan, inte stannat kvar och kämpat vid deras sida?
Varför firar vi Nationaldagen egentligen? Mina vänner och arbetskamrater svarar lite svävande, undvikande. Demokrati, välstånd, trygghet, frihet, det som vi alla värdesätter men tydligen inte alltid vet hur vi ska uttrycka. 
Bland svenskar i min generation tvekar man ibland inför det som man upplever som nationalism, ett ord med politiska undertoner som frammanar skuggor av ett förflutet Europa. Något som exkluderar snarare än integrerar.
Iraks nationaldag firas den 9 april, dagen då Saddam störtades. Vad för slags land skulle jag fira? Irak är en spillra, ett land med oerhörda motsättningar, härjat av krig och terrorism. Det är en del av problematiken. 
Jag kläms mellan saknaden av det som jag förlorat och min oförmåga att känna tillhörighet här i Sverige. Jag är tacksam men har svårt att knyta an, svårt att släppa skuldkänslorna. Varför får just jag leva här i frihet och trygghet? Har jag förtjänat denna tillhörighet som jag längtar efter? 
Jag kan inte återvända. Mitt öde tillhör nu ett annat land. Platser, gator, människor från förr är bara minnen, snart glömda. Mina vänners sorger och erfarenheter snart som bortblåsta av ökenvinden. Jag kan aldrig få tillbaka min ungdom och den identitet som jag förlorat. Mitt Irak finns inte längre men Sverige finns för mig
Men vad är egentligen känslan av att höra till? Är det ett land, som en abstrakt idé, eller helt enkelt värderingar?
Jag tror på frihet, jämlikhet och människors lika värde, som de flesta i vårt fantastiska land. Där finns min tillhörighet! Där finns mina vänner, min gemenskap. Där sviker jag ingen. Där kan jag vara svensk tillsammans med alla er andra. Där kan jag fira vår Nationaldag.
Utan skuld