Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Livslångt trånande. Emma Thompson och Anthony Hopkins i filmen Återstoden av dagen efter Ishiguros roman. Bild: Courtesy Photo

Mister Stevens har något att lära oss

Maria Domellöf-Wik om Återstoden av dagen: "De förtryckta känslornas triumf"

Jag har länge varit närmast besatt av Mister Stevens i Återstoden av dagen. Den strikta butlern så korrekt att inga känslor tillåts sätta hans blod i brand.
En man som aldrig tillåter sig att leva fullt ut, i en svindlande berättelse om herrskap och tjänstefolk, makt och moral. 
Jag kan se James Ivorys mästerliga film om och om igen. Berättelsens oförlösta erotik, så förtätad att den närmast går att ta på. Och varje gång Mister Stevens, denna stenstod till man så genialt gestaltad av Anthony Hopkins, försitter en ny chans får jag lust att skrika åt honom att öppna sitt bröst och äntligen, äntligen - om så bara för en sekund - låta känslorna flyga fritt bortom den lutherska arbetsmoralen.
Sällan har väl filmvärlden skådat en mer ofullbordad passion än den mellan Mister Stevens och hushållerskan Miss Kenton, smäktande porträtterad av Emma Thompson.
Filmens spelplats, lord Darlingtons slott under 1930-talet, är som ett klassamhälle i miniatyr. Längst ner på den sociala stegen befinner sig våra huvudpersoner, som förpassade till köksregionerna, maktens periferi, gärna krymper också sina egna känsloliv för att framstå som mer professionella och dygdiga. Mister Stevens drar det hela till sin spets, i rädsla att tappa kontrollen. Kärlekens allt annat än överblickbara konsekvenser skrämmer. Diskretion och total känslomässig distans är i stället, enligt honom, den bästa kvalité en butler kan ha. När hans arbetsgivare, lorden, börjar flörta med nazismen, vänder han således bort blicken. Inte ens då lorden skickar iväg judiska anställda mot en säker död, reagerar han nämnvärt.
Så blir Återstoden av dagen också en politisk roman och film.
Ständigt återkommer Ishiguro tematiskt till återhållen passion och ställer mer extroverta, sinnliga rollfigurer mot mer distanserade observatörer. "Stundtals rena frosseriet i platonsk kärlek" skrev jag om Mark Romaneks filmatisering av Ishiguros bästsäljare Never let me go (2010). Men trots ämnesmässiga likheter blir den filmen aldrig lika berörande som Återstoden av dagen.
Den svenska biopubliken kommer för övrigt snart att kunna se Reine Brynolfsson i en likartat hårt plikttyngd roll: som bonden Agne, i Jens Assurs starka tolkning av Korparna, efter Tomas Bannerheds Augustprisade roman. Agne kan bli Sveriges svar på Mister Stevens.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.