Miriam Bryant: Det vore skitpinsamt om ingen kom

– Bra, Miriam! Hyvää, Miriam!

Outi Köster kan inte sitta still i bänkraden, hon liksom hoppar där hon sitter, klappar takten på låren och sjunger med i varje stavelse.

– Jag var här förra veckan också. Då var hon jättebra, men i kväll är hon ännu bättre, säger hon och tar strax upp en ipad för att ta bilder.

Det är hennes dotter som sjunger där uppe på scenen. Miriam Bryant, 25 år, har sålt ut sin andra kväll på lika många veckor på Stora teatern i Göteborg.

– Jag tror allvarligt att hon hade kunnat fylla Scandinavium om vi hade satsat på det, säger en av arrangörerna Per "PK" Carlsson, där han står och blickar ut över den fullsatta salongen från en av de små logerna, där han stuvat in några extra gäster.

Nere på scenen bränner Miriam Bryant och hennes band av hennes ännu så länge ganska blygsamma låtkatalog: Första singeln Finders, keepers, som gick upp på topplistorna i Tyskland och gjorde att hennes första turné blev på tyska klubbar. Och så förstås Push play och Dragon, som blev hennes biljett in på de svenska listorna.

Mest jubel blir det ändå när hon gör Så mycket bättre-låtarna: En innerlig One last time, en medryckande Allt jag behöver och avslutningslåten, hennes majestätiskt marscherande version av Ett sista glas.

Det är lite märkligt att så många av låtarna är covers från ett tv-program. Å andra sidan jobbade Miriam Bryant kanske hårdare än någon annan deltagare med att göra de lånta melodierna till sina egna.

Därtill har hon såklart rösten, den som super-dj:en Zedd trodde var Adeles, vilket ledde till ett kort samarbete och USA-hiten Find you 2014. Men det som verkligen får publiken att äta ur händerna på Miriam Bryant är hennes mellansnack.

Hon tuggar på ett äpple, dricker vatten, drar anekdoter, får oss att omväxlande stå upp, sitta ner, knäppa med fingrarna och sträcka armarna mot taket. Alla som har ställt sig upp framför klassen på roliga timmen vet att uppgiften att underhålla kan ge vem som helst gelé i knävecken. Ändå får Miriam Bryant det att verka så lekande lätt och avslappnat. Hon säger från scenen att det är för att hon så ofta blir förälskad. Just nu är hon topp tunnor nyförälskad i oss. I morgon är det någon eller något annat.

– Jag kan bli kär i vad fan som helst, säger hon.

– Sluta svära! ropar mamma.

Dagen efter spelningen hämtar vi upp Miriam Bryant på Språkkaféet vid Esperantoplatsen i Göteborg, där hon sitter med några kompisar och fikar i solskenet.

Hon tar en snabb cigarett, den första av flera under eftermiddagen.

Du har aldrig försöka sluta?

– Jo, i början på året, faktiskt. Men sen började jag igen. Sån är jag, inget konsekvenstänkande alls.

Hon visar glatt upp sin inplastade arm och förklarar att hon har suttit några timmar hos tatueraren och fått en ljungkvist på underarmen.

– Det är Västergötlands landskapsblomma.

– Jag skulle vilja göra en svala också, det blir det nog nästa gång. Eller en gråsparv, jag kan inte bestämma mig. Svalan har snyggare färger, men gråsparven kanske är mer ... jag. Kanske får det bli en svalsparv.

Planen är att åka till några av de ställen i Göteborg som varit viktiga för Miriam Bryant under uppväxten, något ställe som format henne som människa och kanske något ställe där hon haft en musikalisk milstolpe.

Hon får bestämma och svarar direkt: Utby.

När vi åker in i stadsdelen i Östra Göteborg där hon växte upp i ett radhus med mamma, pappa, två äldre systrar och en lillebror så börjar hon spontant att guida oss.

– Där går 58:ans buss! Den åkte jag varje dag. Här har vi Österlyckan, rondellen där nere. Om man missade 58:an fick man gå ner hit och vänta på 21:an.

Vi passerar Utbys pizzeria, som Miriam Bryant gjorde känd genom att basunera ut i Så mycket bättre att de gör Sveriges bästa pizzor.

Hur känns det att åka in här?

– Glädje, typ. Det är så lugnt och fint här. Det är nice att komma hem till Göteborg nu, men för ett tag sen var det mest ångestladdat, säger hon och pekar upp mot de skogsklädda bergsknallarna bakom radhusen.

– Jag och min vän Ida brukade vara uppe i skogen och springa. Jag var aldrig missnöjd med området. Vi hade nånting som vi kallade för Hemligvärlden, där det bodde en massa olika väsen, det var en ängel som styrde, fåglar, hästar och troll.

Nästa sekund tittar hon åt andra hållet.

– Här hette det Saras livs jättelänge, sedan Utby Handel, nu heter det visst Sockersmulan, fan vad konstigt. Men där sitter det säkert fortfarande folk och tjuvröker. Det brukade vi göra.

Till slut stannar vi på en smal gata framför ett radhus med vita eternitplattor.

– Pappa bor kvar här. Undrar om han är hemma?

Det är han. Vi slinker uppför trappan till hennes flickrum "Varför blir man alltid tolv år när man kommer hem till sina föräldrar?". Trapphuset är smäckfullt med skolfoton på de fyra syskonen. Roy Bryant håller sig i bakgrunden, ropar retfullt nedifrån köket.

– Miriam! Du visar väl dem din garderob?

Jodå, vi kollar igenom garderoben. Där hänger bland annat en trekvartslång grå kavaj "Detförsta plagg jag fick som artist från en affär. Jag fattade ingenting, det var skitkonstigt." säger hon, provar den och kollar i spegeln med ett "Rätt okej ändå".

Uppe på övervåningen i radhuset är det som att tiden har stått stilla i de utflugna barnens sovrum. Hon konstaterar att det ser ut ungefär som när hon flyttade hemifrån, med loftsängen i furu, en poster med hennes namn, kvarglömda småpryttlar och en tavla med ett kollage av dikter och bilder från poesitidningen Ponton. Den gillade jag jättemycket.

Ingen Justin Bieber på väggen?

– Nej, det var mer dikter och sånt. Men ännu längre tillbaka så var det Backstreet Boys som gällde. Min favorit var AJ, han var coolast.

Har han hört av sig?

– Jag träffade faktiskt honom! Det var i LA, när jag var där på äventyr och det var Grammy week och vi var på nån fest. Det var bara en massa röda mattor överallt, så var han där och jag fick säga hej och ta bilder. Det var faktiskt jävligt häftigt.

Vad händer inom en när man får träffa den man var kär i på avstånd som 12-åring?

– Så fort man träffar dem så blir det lite som att illusionen spricker. Alla är ju människor.

Vad sa AJ då? Fick du förklarat dina känslor?

– Javisst! Han var säkert van, men det var nog kul för honom. Han frågade vad jag gjorde och sa lycka till med musiken.

Hon pillar lite på en dammig, svart laptop.

– Den här gamla datorn råkade min lillebror rensa en gång på alla bilder, dikter, texter. Så himla hemskt. Ångest, alltså.

Ännu större var ångesten när huset brann ner i början på 2000-talet. Hon visar på väggen hur mycket större hennes rum blev när det byggdes upp igen. Men något hade gått förlorat som inte gick att reparera, föräldrarna skilde sig och Miriam Bryant bodde mest hos sin mamma på Hisingen under gymnasietiden.

Vad var du för typ i tonåren?

– Jag var nog alternativ, lyssnade på Broder Daniel, Håkan Hellström, skrev mycket dikter, gick runt med svart smink, trasiga strumpbyxor, stjärnor under ögonen och surade.

Var ni flera om det?

– Jag var nog ganska ensam. Min syster hade sitt gäng som hon hängde med som jag tyckte var balla. Mina tjejkompisar var lite mer långt, blont hår, söta och snygga. Jag var aldrig så snygg, det var ingen som tyckte det i alla fall.

Är det grunden till att det var ångest att komma tillbaka ett tag?

– Det är blandat, men jag är en melankolisk person och mottaglig för sorger. Det är så mycket ex och hjärtesorger, äh jag vet inte.

– Miriam! Kom ner med dem hit så får de kolla grejer du målat, ropar pappa från köket och vi går ner.

Hon och pappan smågnabbas kärleksfullt hela vägen ut på förstukvisten. Han är påtagligt stolt över sin dotters musikkarriär. Själv spelar han inte.

– Men hon har vuxit upp med min musiksamling, jag lärde henne lyssna på bra musik. "Push play" handlar om när jag sa åt henne att sätta på Cat Stevens.

– Men pappaa, säger hans dotter och himlar med ögonen.

Vi åker till Änggården, där Miriam Bryant hade sin allra första konsert på krogen Kontiki. På vägen pratar vi pengar. Hon har på sistone setts i reklamsatsningar för telebolaget Tre och tågföretaget MTR. För det sistnämnda jobbet sägs det att hon fick en halv miljon i gage.

– Oj! Vem var det som sa så? Eh, jag kommer såklart inte säga vad jag fick betalt för den grejen.

Men blev du rik?

– Jag skulle inte gjort den typen av reklam om jag inte fick jättebra betalt. Det är ingen hjärtefråga, det är business, inget jag gör för att det är kul.

Det ingår i jobbet som artist?

– Ja, och jag vet att hajper, som den jag har fått uppleva nu, kommer att ta slut. Det gäller att smida medan järnet är varmt och jag är inte dum i huvudet, jag måste ta de chanser som dyker upp och försöka se till så att jag har en vettig ekonomi som jag kan falla tillbaka på när jag inte spelar för utsålda hus längre. Och om jag vill tillbaka till Tyskland och USA, vilket jag vill, då är det bara en massa kostnader. Då pratar man inte om att man tjänar några pengar.

Hur långt gångna är utlandsplanerna?

– Jag vet inte, men vi släpper väl ett album i Sverige i höst och jag tror att vi åker utomlands och spelar upp det, jag vet att det finns intresse i både USA och Tyskland. Jag har ju jobbat på båda ställena, men kommit hem igen. Allt lyckas inte. Jag ser det inte som ett misslyckande, men det finns i alla fall dörrar att öppna där.

Besöket på krogen Kontiki blir en besvikelse. Mindre än en vecka tidigare har stället svidat om och heter nu Smile, med en betydligt mer avskalad kvarterskrogsstil.

– Vad tråkigt. Det var en jättepopulär krog en gång i tiden. Gud, nu låter jag jättegammal!

Vi sätter oss en stund på uteserveringen, där bänkarna fortfarande har de gamla pastellfärgerna kvar. Kikar in lite genom fönstret. Där inne var scenen där Bryant, tillsammans med en pianist och en cellist, spelade för allra första gången på senhösten 2012.

– Jag var skitnervös.

Hur var det, då?

– Jag tyckte att det kändes succéartat. Det hade varit snack om att jag skulle satsa på musiken, skriva själv, kanske få skivkontrakt och allt vad det var. Så det var skönt att få bevisa att man hade gjort lite grejer. Pappa och mamma var där och var så stolta så.

Nu finns inte mycket kvar att hänga upp minnena på, men vi enas i alla fall om att Änggården är förbaskat fint.

– Här skulle man investera i nån lägenhet om man blir rik. Måste köra några MTR-reklamer till, bara. Och betala cash, upfront, haha!

Sista anhalten blir puben King's Head på Andra Långgatan. Här hängde Miriam Bryant mycket de första åren som vuxen.

– Det var jag och mina tjejkompisar. Man tog en öl på ett ställe och gick vidare till nästa. King's Head blev oftast sista anhalten. De brukade stänga vid två, så var man kanonfull, men gick ändå till Stars'n'bars för en öl till, de stängde en timme senare. Sen tog man nattbussen hem.

Har du spelat på Andra Långgatan?

– Nej, aldrig, faktiskt. Jag spelade på Bengans en gång. Då var jag jättesjuk och drack whisky bakom scenen för nån sa att det skulle hjälpa. Sen glömde jag namnet när jag skulle presentera min cellist, det var svinpinsamt.

Miriam Bryant tar upp mobilen och lägger upp en story från puben på Snapchat. Hon är ganska aktiv på sociala medier och antalet följare har ökat enormt. För 1,5 år sedan hade hon 25 000 följare på Instagram. Nu har hon 123 000.

Tio minuter senare kommer en lätt andfådd Maja Olsson in genom dörren. Hon såg Bryants snap och kastade sig på cykeln i hopp om att hinna träffa henne.

Självklart får hon ta en selfie med idolen. Eftersom Maja Olsson är tandläkarstudent får hon också lyssna på Miriam Bryants problem med en rotfyllning som aldrig blir bra.

Vad är det du gillar med Miriam Bryant?

– Hon är så cool och kör sitt rejs. Även om jag kanske inte gillar allt hon skriver på Instagram, så utstrålar hon självkänsla och är en bra förebild för många tjejer och killar. Hon är verkligen värd all uppmärksamhet hon kan få.

Hon är orolig att det inte ska komma folk på Lisebergsspelningen. Vad tror du?

– Va? Nej, det kommer ju komma folk från hela Sverige för att se henne! Jag tar med mig alla mina kompisar från odontologen. Och så är det ju på Liseberg.

Men det biter inte på Miriam Bryant, som aldrig tar ut en seger i förskott, snarare tvärtom.

– Det vore skitpinsamt om ingen kom. Jag har fått ett stort uppdrag att öppna sommaren där. Men tänk om det regnar? Tänk om alla bara vill åka Flumeride och ingen vill gå på konserten?

Att du säljer ut Storan ger ingen trygghet?

– Nej, Liseberg, vettu. Jag har själv varit där och kollat på Håkan Hellström många gånger, då har det varit både 10 000 och 20 000 där. Hur många måste det vara för att det ska kännas bra? 5 000? Det vore otroligt jobbigt om det bara kommer några hundra.

Hur gör du för att hantera nervositeten?

– Jag är aldrig nervös för själva spelningen. Det är mer en oro att ingen ska komma, men det är väl bara att acceptera att den oron finns.

En som garanterat kommer att stå framför Lisebergs stora scen, även om det haglar, är mamma Outi Köster.

Din mamma var för skön på konserten igår, hör du när hon ropar "hyvää Miriam"?

– Ja, ibland, säger Miriam Bryant med ett stort leende.

Hur känns det?

– Det är ju jättefint. Jag blir jätteglad för hennes skull, att hon blir så stolt. Det måste kännas otroligt härligt för en mamma att få se sin dotter må så bra och göra precis det hon vill.

Läs mer, recension: Storartad Bryant på Storan

Därför ärMiriam Bryant Sveriges skönaste 25-åring

TEXT

Johanna Hagström

johanna.hagstrom@gp.se