Man kan läsa Travesti som en kokande hjärnas sjukjournal. En patologi som en snillrik romanskrivare kan utveckla och analysera i kontrast till normaliteten som läggs som ett regelverk över tillvaron.
Här har nu en författare, kallad Victor, tagit sin tillflykt till en kurort i höglandet för att bearbeta ett efterhängset minne från skoltiden. På ett sommarinternat – en miljö färgad av pennalism och brådmogen sexualitet – blev han antastad av Lulu, en skränig skolkamrat som klätt ut sig till kvinna. Efter det, säger han, kunde hans liv delas in i före och efter Lulu.
I svenskan har travesti förlorat sin dubbelmening, som gör det besläktat med transvestit och könsöverskridande. Kvar finns betydelsen att – ofta parodiskt – förvränga en text.
Konstruerar vi våra liv i efterhand med minnen som byggstenar? Varför just de minnena i sådana fall och inte lika gärna några andra? För vårt psykiska välbefinnande tycks ingen händelse vara för bagatellartad för att kunna spela en roll.
Lulu är både ett verkligt minne och en fantombild.
På bildtät och suggestiv prosa – en eloge åt översättaren – leder Cartarescu sin läsare allt längre in i Victors förvirrade känsloliv. Cartarescu fascineras av det förflutna, ständigt närvarande i olika skepnader. Inte minst rummen är minnesbärare och förvandlas till skräckkammare i den vuxne Victors drömmar.
Likt Hans Castorp i Bergtagen har han sökt sig till en kurort i ödsliga bergstrakter ”för att de tycks föra samman händelserna”. Man kan också associera till de gåtfulla och drömlika kulisserna i Alain Resnais tidiga sextiotalsfilm I fjol i Marienbad. Marienbad, som i filmen är en plats förknippad med minnesförlust, är en gammal kurort belägen i nuvarande Tjeckien. Även Sigmund Freud lär ha varit där.
Mircea Cartarescu är en av Rumäniens mest framgångsrika författare (på svenska finns sedan tidigare Nostalgia, Orbitór-trilogin och Dagbok 1994–2003). Oförutsägbart för han vår splittrade Victor genom ett luttrande framkallningsbad, där bilden så småningom klarnar.
