Indiefilmaren, konstnären och författaren Miranda July räds inte att utforska udda beteenden och sexuella fantasier människor emellan. Sådant vi sällan uttalar eller blottar i det offentliga. Redan som 16-åring brevväxlade hon med en fängslad mördare och skrev en pjäs om upplevelsen. Sedan iscensatte hon dramat med sig själv i huvudrollen på en närbelägen klubb.
Därefter har idéerna bara fortsatt strömma till, och för den som läser The first bad man är det uppenbart att July besitter en oemotståndlig fantasi som sprudlar åt alla håll, även de mest oförutsägbara.
Redan i prisade filmdebuten Me and you and everyone we know (2005) skildrar July normbrytande relationer mellan ensamma, tafatta människor som utmanar varandras trygghetszoner. Frånskilde skoförsäljaren Richard inleder där en relation med videokonstnären Christine (July). Ensamma hemma går Richards båda söner in på en sexchatt där sexåringen skriver att han vill ”bajsa fram och tillbaka för evigt” – något som eggar en kvinna på chatten att föreslå ett möte. Kvinnan visar sig vara kurator på konstmuseet där Christine arbetar.
Likt Raymond Carver, i novellsamlingar som Genvägar eller Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek, kan Julys romanfigurer i längden inte undvika varandra. Ödet för dem samman på nytt, gärna med lätt ändrade premisser. De tvingas ompröva synen på sig själva och andra.
Med skärpa och nattsvart humor detaljstuderar July livskriser som snarare urartar än löser sig. I sina sinsemellan så olika konstnärliga verk tycks hon närmast besatt av ömsesidig kommunikation – eller brist på kommunikation. Fram träder isolerade människor som famlar efter mening i tillvaron.
Novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du, som kom i svensk översättning 2008, berör läsarna med surrealistiska scener på löpande band. Inte minst novellen Simklubben där huvudpersonen undervisar en grupp pensionärer i simning i sitt vardagsrum. Julys sätt att berätta gör sig särskilt bra i detta kortformat, där intrigen aldrig hinner bli för skruvad, eller persongalleriet för utstuderat.
Romanen The first bad man hade visserligen mått bra av ett visst gallrande bland infallen. Ändå är den både våghalsig och originell, och växer till ett konstverk mellan pärmarna: en lika frånstötande som attraherande historia. Efter avslutad läsning är det ännu lite oklart exakt vad som egentligen ägt rum, eftersom en del av händelseförloppet tycks vara fantasier.
Bokens berättarjag Cheryl Glickman framstår som lika delar patetisk och isolerad. På kontoret är hon framgångsrik karriärist med hårda nypor, fast i hemlighet olyckligt kär i chefen Philip, i sin tur en manipulativ machoman som trånar efter en tonåring.
Cheryls sociala inkompetens gör att hon har utvecklat syndromet Globus hystericus, en inbillad klump i halsen som gör det svårt att svälja. På terapimottagningen dit hon går för att lätta sitt hjärta framkommer bilden av en psykiskt instabil person med tvångstankar och kontrollbehov. En medelålders kvinna som aldrig fått egna barn men som tror sig stå i telepatisk förbindelse med andras bäbisar.
Allra bäst blir romanen när Cheryl motvilligt låter en kollegas svårhanterliga unga dotter Clee flytta in. Clee är slö och otrevlig, och tillbringar den mesta tiden framför tv:n. De båda kvinnorna utvecklar en fientlighet som tar sig allt mer aggressiva uttryck. När allt brister och Clee går till våldsam fysisk attack mot Cheryl upptäcker de båda en oväntad njutning i slagsmålet. De slåss snart regelbundet, när ingen annan ser. Att iscensätta slagsmål och orsaka den andra smärta skapar en stegrad erotisk laddning. När Clee visar sig vara gravid tar romanen ytterligare en överraskande vändning.
Jag vet inte när jag sist läste en så här öppet utforskande litterär gestaltning av kvinnlig sexualitet. Kanske aldrig? Här får de erotiska tankarna och fantasierna fritt utlopp, sadomasochism blandas med scener där de mest oväntade platser eller syner kan trigga kvinnornas lust.
Miranda July tjuvlyssnar och kikar in genom nyckelhål. Hon ger oss sin version av världen, ohämmat och ocensurerat, och tillför nya perspektiv. Berättarstilen må vara spretig, men rösten säger något väsentligt.
The first bad man slår ett slag för ambivalensen, det gåtfulla, gränsöverskridande. Romanen blir en nödvändig påminnelse om allt det okontrollerbara i vår på ytan så tvärsäkra tid. Där den som gör bort sig hånas offentligt och misstag och tillkortakommanden inte tolereras. Knappt ens en tvekan eller ett vacklande åt okänt håll.
Väsentligt. Berättarstilen må vara spretig, men rösten säger något väsentligt, tycker Maria Domellöf-Wik om Miranda Julys roman The first bad man.
ÄMNET
I sina sinsemellan så olika konstnärliga verk tycks filmskaparen, konstnären och författaren Miranda July, känd bland annat för den prisbelönade filmen You, Me and Everyone We Know, närmast besatt av ömsesidig kommunikation – eller brist på kommunikation skriver Maria Domellöf-Wik som läst romanen The first bad man.
SKRIBENTEN
Maria Domellöf-Wik är medarbetare på GP kultur. Skrev senast om den utvisningshotade iranska skribenten Samira Motazedi.
