Det är någonting särskilt med Miranda Julys sätt att använda sina gestalter som projektionsytor för förbjudna fantasier och begär. Det var tydligt redan i filmen Me and you and everyone we know, som på ett lika ömsint som brutalt vis skildrade människors misslyckade försök att nå fram till varandra. I novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du fortsätter hon på samma spår, men når genom skriften och dess möjligheter att skildra inre förlopp, ännu längre i det som skulle kunna beskrivas som ett frontalangrepp på den amerikanska sexualmoralismen.
En far lär sin dotter hur hon ska använda fingrarna för att få kvinnor att komma, eftersom han inte har något annat att lämna efter sig. En ung kvinna som är förälskad i sin barndomsväninna förvandlar sig själv till strippa - med tillhörande peruk - och lyckas så länge hon har peruken på sig att binda sin älskade till sig. En 24-årig speciallärarassistent bryter samman när hon får reda på att den tio år yngre eleven, med vilken hon har ett sexuellt förhållande, har träffat en annan.
Förvånande nog är texterna allt annat än provokativa. Som läsare drabbas man av en enorm ömhet för dessa ensamma jag med kvicksilverliknande inre.
Storartad är också Julys förmåga att hitta fram till betydelsemättade scener. Ett par som under flera år glidit allt längre ifrån varandra - med hjälp av bland annat buddhism och tai chi - möts ett kort ögonblick när de som statister vid inspelningen av en film tvingas mima fram sin middagskonversation.
Det är genom att hitta fram till sådana ögonblick som July lyckas avkläda sina ensamma gestalter det som kallas identitet. Hon lämnar dörren öppen för sin läsare. Det är möjligt att gå in i dessa texter, prova peruken, sitta på restaurangens stolar och blicka in i den andres ögon. Kanske är det därför man inte blir provocerad, bara förundrad. Nästan lyckligt förundrad.
