Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Minnen av målaren

En fri själ, som älskade måleriet och praktiskt taget levde i sin ateljé. Konstnären Mauritz Karström hade just börjat nå ut på allvar internationellt när han gick bort förra året, 43 år gammal. Nu hyllar vännerna honom med en utställning i hans anda.
- Jag tror att han skulle gilla att få ha en utställning här på Röda sten, säger Cia Runesson. Han hade ateljé i Fiskhamnen och jag tror att han skulle ha tyckt om att se tavlorna i den här miljön.
Hon är en av många som var vän till Mauritz Karström och nu lånat ut verk som ska ingå i utställningen. I galleriet finns också Christer och Helli Karström, bror och mamma till Mauritz, och paret Hege Wendelbo och Nikke Ström. Mitt i förstämningen över att Mauritz Karström inte längre är i livet, finns också en glädje. Minnena av honom är ljusa.
- Han var en sådan godhjärtad och generös person, ler Cia Runesson. Och associationsrik; det bara flöt ur honom när han pratade, ofta om måleriet. Och Gud. Han var sitt måleri.
- Ja, han var vidöppen, säger musikern Nikke Ström. När han ställde ut på Louvren - det bekom honom inte, han gjorde bara det han måste. Han kunde aldrig sluta måla.

Som femåring satt Mauritz koncentrerat och målade länge, berättar Helli Karström. Hon målar själv akvarell och barnens farfars farfar var konstnär, men Mauritz Karström var sin egen tycker hon:
- En sommar målade han slut på färgen då han hade en hel rulle papper och vi fick åka för att köpa mer. Det var aldrig tal om att han skulle hålla på med något annat.
Somrarna tillbringade familjen på en ö i Ålands skärgård och en rad verk är därifrån, särskilt landskapsmålningar. Men också teckningar som skickades som brev till vännerna. Flera av dem finns med på utställningen tillsammans med akvareller, akrylmålningar och skisser, men framförallt märks oljemålningarna. De sprakar intensivt av färg i tjocka lager. Ordnade kronologiskt samsades verken bra, tyckte arrangörerna och bestämde sig för att låta dem vara så. Tillsammans spänner de över cirka 25 år. Inga försök har gjorts att tolka eller poängtera något, utan tanken är att göra verken tillgängliga för allmänheten.
- Några av dem har aldrig ställts ut tidigare, säger Christer Karström.
Han visar till exempel Antitaliban som kom till samtidigt som Sveriges Television spelade in en dokumentär om konstnären.

I minnesanteckningar skriver Mauritz Karström: "Jag försöker bara vara mig själv, men är som en indian, hörande andarna och publiken i ateljén". Diagnostiserad med schizofreni var måleriet ett sätt för honom att besvärja ångesten, men inte minst att hylla livet. Anteckningarna från en föreläsning om att vara konstnär börjar: "Drömmen, håll den alltid vid liv". Han ger enkla råd, till exempel att alltid ha skissblocket med och att våga ha förebilder. Själv brydde han sig föga om rådande trender och såg Olle Skagerfors, Carl Kylberg, Willem de Kooning och Bengt Lindström som inspiratörer. Den sistnämnde gav också honom lovord. Men lika viktig var rockmusiken.
- Jag kände Mauritz från då vi brukade spela på C. von, säger Nikke Ström. Mauritz var väldigt musikintresserad, spelade piano och hämtade inspiration från David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed. Vi ska ha hans cd-spelare här under utställningen så att man får känslan av hur det var i hans ateljé.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.