"Mina pappor sammansmälte till Alfonspappan"

- Kan du tänka ut fem frågor du verkligen vill ha svar på. Annars pratar jag för mycket, säger Gunilla Bergström på telefon, och lägger vänligt till:

- Nu tycker du nog att jag är krånglig. Det är jag.

Hennes böcker är kända över hela världen, ändå har Gunilla Bergström aldrig tagit särskilt stor plats i offentligheten. Men i Klas Gustafsons "Bakom Alfons" är hon för första gången huvudperson själv. Och fem frågor blir snart femton, vilket inte orsakar något problem: Gunilla Bergström är full av engagemang för sin livsgärning.

- Jag har länge förstått att det här är inte är något yrke, det är en livsform. Jag kan inte säga att jag ska sluta, för det pågår i huvudet hela tiden, säger hon.

Psykologiska finliret

Barn över hela världen känner till Alfons vänliga lilla nuna. Det var tecknandet som lockade Gunilla Bergström att göra en bok om honom. Hon arbetade som journalist när hon skapade "Godnatt, Alfons Åberg", som hon var noga med att inte göra för söt.

Själv har hon aldrig tyckt att just figuren Alfons var viktig.

- Det viktiga är vad han råkar ut för. Jag är väldigt road av finliret mellan människor. Mina böcker är tråkiga, men det roar mig att försöka få fram ett psykologiskt läge. Hur fan ska jag rita detta, tänker jag då. Det är inte enkelt att få fram spelet mellan människor, säger Gunilla Bergström.

Alfonsböckerna präglas av knepiga situationer i vardagen och det lågmälda samspelet mellan barn och förälder. Där finns både det fniss och allvar vilket också utmärker Gunilla Bergström. Hon är egentligen ganska vemodigt lagd – och vill inte väja för det svåra.

- Jag vill inte göra en gulligare värld än den vi har. Men vi behöver skratta.

Omvälvande händelser

Att Gunilla Bergström har skyggat för offentligheten beror delvis på tidsbrist. Som framgångsrik författare måste hon till slut skaffa medarbetare.

- Jag har kånkat på mitt bolag från 1985 till 2011, och då var jag dödstrött på pensionsavtal, moms och juridik. Det har tagit mycket kraft. Men jag är en sådan där ordentlig flicka som vill sköta allting snyggt, säger hon.

I boken berättar Gunilla Bergström också om flera omvälvande händelser, hon fick dottern Boel som föddes med en funktionsvariation och hon gifte sig med Mame från Gambia, som efter åtta år insjuknade och gick bort i cancer.

- Det är stora omvälvningar. Men jag har haft nytta av att se världen från fler håll än från bara lilla Sverige.

Även i Gambia fick hon uppleva hur små barn drogs till Alfons. En gång bläddrade snickarens son i en av hennes böcker.

- Och på varenda sida sade han: "this is me!". Han brydde sig inte alls om att det var en vit kille. Det var gulligt. Då blev jag rent ut sagt jättemallig.

Pappan påverkade

Det dubbla perspektivet har Gunilla Bergström med sig från barndomen. Hennes föräldrar skilde sig tidigt, och träffade nya respektive som hade olika sätt att leva på.

- Det var konventionellt vardagsliv hos mamma, och så min pappa som var mer konstnärlig och vild och sade: "Ös på ungar! Lek!", minns Gunilla.

Redan då lärde hon sig att en familj kan se ut på olika sätt, vilket präglar Alfonsböckerna. En av de vanligaste frågorna Gunilla Bergstöm får är "men var är Alfons mamma?". Hon brukar inte svara. Hennes egen mamma, som var lärare, hade alltid fullt upp.

- Mamma hade inte tid med mig eller de andra syskonen. Som yrkeskvinna på 50-talet med sju barn gällde det bara att få tvätten manglad, säger hon.

TT: Men bär Alfons pappa kanske spår av din egen far?

- Jag har inte tänkt på det där förrän nu på gamla dagar men bägge mina pappor, så olika som de var – en präktig lärare och en galenpannabohem – de sammansmälte nog till någon trygg person som Alfonspappan blev. För han kan ju vara lite stollig också.

Bill och Bolla

Det är dock inte Alfons som ligger Gunilla Bergström varmast om hjärtat. Viktigast blev böckerna om Bill och Bolla, ömsinta rim om hennes egen dotter. Innan dess hade hon lovat sig själv att aldrig använda sina barn i någon bok.

- Men då kunde jag ta mig upp till ett läge där man kunde skratta åt en så delikat fråga som handikapp. Det var en befrielse. Det är överhuvud taget väldigt viktigt att skratta, det saknas skratt i samhället nu – trots att det finns så många dönickar att skratta åt!