Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Min brorsa heter Noa | Text: Anna-Clara Tidholm Bild: Joanna Hellgren

Min brorsa heter Noa | Anna-Clara Tidholm / Joanna Hellgren

Eva-Lotta Hultén läser Anna-Clara Tidholms nya bok och finner en brännande historia om en fullkomligt trovärdig åttaåring vars storebror är nynazist. Joanna Hellgrens illustrationer passar bra med sin svärta.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Barn/Ung

Barn/Ung

Min brorsa heter Noa

Text: Anna-Clara Tidholm Bild: Joanna Hellgren

Alfabeta

Hur är det att vara syster till en nynazist? Saga tycker om sin bror. Hon tycker om sin bästa vän Anisa också, trots att Noa avskyr henne. Anisa är ju svarthårig och mörk i skinnet. Tillsammans försöker Saga och Anisa förstå vad nazism är. De prövar att rita hakkors men får skäll av Noa som säger att de ritar fel. När de googlar hittar de hemska bilder på döda människor och texter om Hitler. De kan också läsa om nazisternas tankar om människors olika värde.

De båda flickorna bestämmer sig för att nazism är avskyvärt och fel men släpper samtidigt inte sin lojalitet med Noa. När polisen kommer till skolan berättar de inte att de vet vem som klottrat hakkors på väggarna i området, och när Noa försvinner söker de tillsammans efter honom.

Anna-Clara Tidholm lyckas göra sin huvudperson fullkomligt trovärdig som både naiv och reflekterande åttaåring, som med förvirring och sorg följer sin mammas kamp för att nå fram till brodern.

Anna-Clara Tidholm illustrerar vanligen sina berättelser själv och gör också ofta bilder till böcker där andra står för texten. I Min brorsa heter Noa skriver hon bara, och överlåter bilderna åt Joanna Hellgren. Det är ett mycket lyckat samarbete. Hellgrens stil är mindre drömsk än Tidholms och hennes vasshet och svärta passar bättre för denna berättelse än Tidholms oftast milda och färgrika illustrationer.

Hellgren skildrar radhusområdet där Saga bor med sina bilar och sitt skräp i tufsiga vägrenar, lika skickligt som hon med små medel visar de båda flickornas vardagsrelationer. Särskilt förtjust är jag i bilderna av den gravallvarliga Anisa som betraktar Noas affischer av Hitler och av dödskallar, samt i bilden på Saga i Noas famn i soffan. Man kan älska också en bror som jämt är arg och som gömmer knivar i garderoben.