Milan Kundera är en respekterad författare, men om någon ändå skulle undra: Nej, han är inte verksam i underhållningsfacket.
Sedan bokdebuten på 50-talet har den medieskygge exiltjecken och numera pensionerade professorn Kundera gett ut verk som bland annat diskuterar musik, politik och litteraturens betydelse för individ och samhälle. Och han har sannerligen inte gjort det med ambitionen att roa. Milan Kunderas metod är att minnas och seriöst resonera om möten mellan människor. Utifrån sin akademiska auktoritet framför Kundera likväl synpunkter på andras bristande komik.
I den nyutkomna textsamlingen Ett möte – Essäer tar till exempel utläggningar om skrattet en viss plats. Under rubriken ”Den komiska frånvaron av komik (Dostojevskij: Idioten)” skriver Kundera om de obegripliga, pliktskyldiga eller stränga skratt, som håller romanpersonerna hos Dostojevskij på plats. Ien parallell till modern tv-värld berättar han om program med kändisgäster, som ”utstöter mycket höga ljud och gör överdrivna gester”. De avfyrar alltså ängsliga skratt, isyfte att bevara ett samhällstillstånd utan humor.
Det är på dagens Frankrike Kundera tittar. Men smått medskyldiga till samtidens fördumning är bröderna Lumière, som ju uppfann filmen och levde i landet för drygt hundra år sedan. Ien återpublicerad, tysk tidningsartikel avfärdar författaren den rörliga bilden som medium för skvaller och banalisering (fast Fellini är för all del fin).
Det är långt till renässanshjälten Rabelais, som tillsammans med många andra skapande män ändå blir föremål för en del intressanta reflektioner. Från en nu uppburen position skriver Kundera också om kroppens utsatthet i ett totalitärt system. Att det är männen som får fysiskt kämpande offerroller medan kvinnorna förblir kött och objekt, är tyvärr ett stort tragikomiskt inslag i både Milan Kunderas och andras författarskap.
