Nu är det dags för årets Nobelrally. Vem ”vinner”. Ibland slår det mig även att priset har något av en tombola över sig – med bistånd från vadslagningsfirmornas bettinglistor. Det tipsas frenetiskt och lotterna dras, men så visar det sig bara vara nitlotter med ett enda undantag.
Men när tillkännagivandet anländer frapperas jag ofta av att det var rätt naturligt, ibland förutsägbart – Tranströmer, Nadine Gordimer, Modiano, Wislawa Szymborska, Le Clézio, Svetlana Aleksijevitj... Om man nu är tankeläsare.
Och samtidigt handlar Nobelprisets historia också om alla missade möjligheter. Tolstoj, Proust, Joyce, Virginia Woolf, Karen Blixen, Celan. Jag önskar att Clarice Lispector inte dog 1977.
Några få tipsade om Bob Dylan och så tilldelades han priset förra året (man ”vinner” ändå inte det), vilket ledde till förvecklingar eftersom Dylan inte verkade vilja vidkännas utmärkelsen. En sådan fräckhet!
Det var dock ett mycket bra val som gav priset nya dimensioner för flera generationer, fast några jämrade sig om en ålderstigen sångare utan några djupare litterära förtjänster. Dylan var ju gubevars populärkultur. De klagande kanske också vill sortera ut den folkkäre Bellman från den svenska litteraturens sånglyrik.
Man får då betänka ”litteraturens” enorma mångkantighet, men också dialektiken mellan tradition och förnyelser vilket är en nyckel för Svenska akademien som ofta betraktar Europa som litteraturens exporterande hemland och gärna premierar författare som inte bara vantrivs i kulturen utan även betraktar historien som ett utdraget sorgespel. Därför kunde årets pristagare vara mer ”smal” europé än ”bred” i övrigt. Här en manlig liten old school-lista av fyrtiotalister.
Tyskland? Mycket produktiv är Botho Strauss som dramatiker (Der Park), romanförfattare (Kopistens fel) och briljant kortprosa (Paare, Passanten). Hans politiska missnöje blir sedan lång tid stadigt alltmer reaktionärt. Nu framställer han sig som ”den siste tysken”, förskansad i ett land som gjort sig urarva genom att nivellera all sann tradition.
Österrike? Peter Handke med ett än mer omfattande författarskap än Strauss och en av samtidens djupast plogande författarskap. En existensfilosof och vandringsman med stort egensinne och ännu större allvar.
Ungern? Jag fortsätter min idoga kampanj för Péter Nádas vars romaner Minnesanteckningarnas bok (1985) och Parallella historier (2012-2013) hör till det mest briljanta och obevekliga vi sett i romanform de senaste decennierna. Siktdjupet går genom hela 1900-talets totalitära historia men inte som linjär epik i tevemässiga avsnitt. Mer montage. Nádas utgår ofta från den mänskliga kroppens begär och rörelser. Allt är fysik och ibland ren mikrofysik. Nádas följer en tysk och en ungersk familj genom 1900-talet. Från apokalypsen 1945 till Ungernupproret 1956 till östdiktaturernas sönderfall 1989.
All de tre nämnda författarna är språkkonstnärer av yppersta slag. Varje mening i Parallella historier bärs av en mycket precis psykologisk kalibrering av det skeende som berättas. Det kallas litterär blick. Något som brukar bestå.
