Mikael Van Reis: En perfekt dag är förbi

ANNONS
|

När Lou Reeds rockkarriär var som bäst höll den på att brista av heroin. Som när han spelade blonderad best med Rock ’n Roll Animal 1972. Ingen kunde då tro att den trettioårige Reed ens skulle tangera de sjuttio. Han gjorde det härom året men nu är han ofattbart nog borta.

Det mesta är oftast bäst i början, det resterande livet tenderar att bli upprepningar inflätade i något som kallas konstnärlig mognad. Sweet Jane får Lou Reed spela in i evigheten. Fast Reed gjorde senare några riktigt fina album – som The Blue Mask 1982 och Magic and Loss 1992 och han skulle till och med pratsjunga Perfect Day med Luciano Pavarotti, fast det var svårsmält. 2011 kom den lika svårsmälta Lulu med Metallica. Mer intressant är hur Lou Reed 2003 besökte själva den konstnärliga urscenen. Det var då som han porträtterade Edgar Allan Poe i teateralbumet The Raven.

ANNONS

Poe betraktades länge i USA som en hygglig storywriter och mindre poet, men för Baudelaire med efterföljare var han Amerikas blixt. I The Raven är det som om Louis Allan Reed tog tillbaka Edgar Allan Poe som svartklädd fantasifigur – not exactly the boy next door. Det var en exakt beskrivning av Lou Reed.

En sorts konstnärlig identitet har alltid legat nära tillhands för rockmusikern Reed, vilket sannolikt fick sin stöpform under tiden med Andy Warhols The Factory där Reed och Velvet Underground var husband i gyttret av trasgrant avantgarde och mänsklig förhärjelse.

Där i sextiotalet fanns en annan urscen. Den uppenbarar sig i dessa genialt enkla popsånger som Reed ibland kunde hetsa fram till ett malande tempo med svävande melodilinje. Kanske som tydligast i en låt som Rock ’ roll där den unga Jenny tycker att livet bara suger (nothin’ going down at all), tills hon en morgon plötsligt rattar in en radiokanal från New York. Hon börjar genast dansa (hey, here she comes now) till det galna svänget. Det är rockmusikens urscen – och jag vägrar att diskutera den saken.

Just där finns nämligen omsvängningen från tristess till bländad utlevelse i några violetta sekunder – sedan kommer tunnelbanetåget i White light/ white heat eller morgonen efteråt – Sunday morning och bleka blå ögon. För att inte tala om Sister Ray.

ANNONS

Den geniala enkelheten i denna svit låtar från Velvet Underground 1965 till Lou Reed 1973 kristalliserades sedan i Walk on the Wild side med Herbie Flowers submarina basgång. Man hör hur Warhols transor passerar revy med vickande men fragil gång.

Sedan svallade decennierna in och Lou Reed klamrade sig fast vid sin Telecaster. Mr Poe fick vänta. Det var nog bra för till sist blev det bra. På något vis förblir Lou Reed alltid kvar där i de klara sångernas mysterium. Där blandas melankoli och en sorts salighet samman till en perfekt korsning, till en perfekt dag. Nu är den förbi – och ändå inte.

ANNONS