Det är förstås ingen nyhet, men konsten är kapitalismens religion. Ju mer utbredd marknadsekonomin blir, desto större behov av symboliskt kapital som kan befordra både skryt och andakt – nu också i Kina. Så flyttas själfullheten över från religionen till konsten, en process som startade med renässansen och sedan utlöste århundraden av besjälade konststölder och som kulminerade med nazisternas rövartåg i precis alla väderstreck – senast dokumenterat i Anders Rydells utmärka Plundrarna (GP 29/11).
Nyss såldes en skulptur av Jeff Koons för 58, 4 miljoner dollar. Det är den nu högsta summan för en i dag levande konstnär. Konstverket består av en orange ballonghund i putsat stål – en sorts häftig leksak som blåsts upp med mässingsglans för att bli en sorts gudom i konstkenneln.
Jag såg den blåskinande varianten av jycken på Gagosian gallery på Manhattan i maj. Koons verk brukar ses som en ironisk hyllning till den tomma idiotismen inom masskulturen, så det var förmodligen rätt pris... eller kanske ändå lite för lågt... för en så pigg vovve med höjden 3,66 meter. Ballonghunden kunde ju ses som en sinnebild för en bubbelekonomi uppblåst av förväntningar om en salig framtid. Vi böjer nu knäna i kenneln i stället för i kyrkan.
Lite mer intressant är hur popkonstnären Koons upphöjer det massproducerade till det unika, det skenbara till det äkta och därmed gjort kitsch till konst – och nu lyckats riktigt väl med det. Marknaden fordrar dock att Koons ballonghundar tar plats som både varumärken och unika artefakter. Först då är de äkta och värdefulla. Vad händer om man gör en förfalskning av Koons ballonghund? Det skulle inte accepteras. Också kitschkonsten måste vara äkta för att religionen skall vara intakt.
Uppdrag granskning har i två veckor vänt på pyramiden för att syna bedrägligheten i den andra sidan av det konstreligiösa spektrat. Förra veckan mötte vi konstnasaren Alaska-Håkan. Rimligen borde alla gå mil runt denne bluffmakare, men så stark är nu tron på den äkta konstens värde att smörjan går att tjacka av i folkhemmen.
När sedan alla värdeskalor reducerats till ungefär en decimeter är vi nog alla mer eller mindre drabbade av konstreligiositeten. Ett samhälle utan konst vore hemskt öde. Själv är jag förstås svårt konstreligiös, men inriktar mig nog hellre på Jan van Eycks Bebådelsen än just Jeff Koons Ballon dog. Dagens Koons är mest som teve – kul i ungefär tre minuter, men jag vill nog inte omedelbart associeras med honom när arkeologerna gräver upp hans hund om tusen år och undrar om vår religion.
