Paul Celans poesi vägrar att uttömmas. Det är befriande. Om vi accepterar att något i en text alltid undflyr oss, desto mindre dogmatiska blir vi som läsare. Och vår uppmärksamhet skärps.
Resonemanget är inte mitt, utan Anders Olssons. Han för det i den betydelsefulla boken Den okända texten från 1987, i vilken Paul Celan spelar en stor roll, och jag kommer att tänka på det när jag läser Mikael van Reis nyutkomna tegelstensessä Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska. För van Reis behandlar Paul Celans poesi som om den vore outtömlig. Han närmar sig den icke-dogmatiskt och mycket, mycket uppmärksamt.
Paul Celan nämns ofta som en av de två stora tyska 1900-talspoeterna, Rilke är den andre, och hans påverkan på den moderna europeiska poesin kan knappast överskattas.
Hans till synes hermetisk slutna dikter, där varje ord vibrerar av en dold mångtydighet, har lockat en mängd uttolkare genom åren, även svenska. Nämnde Anders Olsson är en av dem (i vintras kom hans översättning av samlingen Atemwende, på svenska Andningsvändning, ut), Aris Fioretos en annan. Internationellt har bland många andra Jacques Derrida ägnat stor möda åt att vända och vrida på Paul Celans poesi.
Och så nu Mikael van Reis, som gör en imponerade och perspektivrik närläsning av Celans åtta diktsamlingar, från Mohn und Gedächtnis 1952 till de två postumt utgivna, Fadensonnen 1970 och Schneepart 1971. I över närmare 600 sidor, med hela världslitteraturen – och den omfångsrika Celan-forskningen – i släptåg, navigerar van Reis genom den ena dikten efter den andra, lärt, hängivet och prövande. Det är ett sant äventyr att följa honom.
Paul Celans biografi är en spegel av det krigiska och tragiska europeiska 1900-talet. Han var tysktalande jude i dåvarande Rumänien, född 1920 som Paul Anczel. När nazisterna tog makten fördes hans föräldrar till ett koncentrationsläger där fadern dog i tyfus och modern avrättades med ett nackskott. Paul tvingades till ett arbetsläger, flydde därifrån och hamnade som sjukvårdare i den sovjetiska armén. Efter krigsslutet bosatte han sig i Bukarest. 1947 publicerade han dikter för första gången och tog då namnet Celan. Via Wien landade han i Paris där han etablerade sig som prisad poet, på tyska, de nazistiska mördarnas och den mördade moderns språk. En dubbel språklig laddning som Mikael van Reis med stor tyngd stryker under som avgörande för Paul Celans poetiska arbete. 1970 tog Paul Celan livet av sig. Han dränkte sig i Seine.
Mikael van Reis essä är inte ute i biografiskt ärende. Förtjänstfullt problematiserar han alla självbiografiskt kopplade tolkningar av Celans poesi. Hellre talar van Reis om dikten som poetografisk, som levnadstid omsatt i skrift och tecken. Visst, Celans poesi bottnar i biografin, men den överskrider alla sådana läsningar, blir något mer, något i-sig-själv-levande.
I den här rörelsen, mot dikten som ett autonomt varande, finns kraften i Paul Celans diktning. Celan själv påpekade vid ett tillfälle, skriver van Reis, att ”han aldrig förstått sig på att uppfinna metaforer i någon sorts fri fantasisfär.” Celans bildspråk återger varseblivningar, närmast fysiska. Dikterna säger ingenting. De är.
Så var det inte från början. Men det var till detta avpoetiserade läge Paul Celans poesi utvecklades. Mikael van Reis följer den här utvecklingen genom nio sprängfyllda kapitel. Upplägget är prismatiskt. Precis som hos Paul Celan, och som i den hebreiska berättartraditionen, så är den centrala delen placerad i mitten. I van Reis fall i kapitel fem som är en cirka hundra sidor lång genomgång av samlingen Sprachgitter från 1959, med den viktiga dikten Engführung i centrum. Diktsamlingen är ett försök att gestalta Förintelsen, men med alla biografiska och historiska fakta fördolda. Mikael van Reis tar läsaren genom Engführung, nästan bokstav för bokstav och finner det mest centrala i mitten (förstås), i ordet ”aska” (på tyska ”asche”), med all den tragik som ordet föder när det sätts i förbindelse med Förintelsen, upprepat tre gånger. Och i mitten av ordet ”asche” finns bokstaven c. Där är vi framme, menar van Reis, i utplåningens centrum. C som i Celan. Minns van Reis undertitel: ”En essä om Paul Celans aska”.
Det där var ett exempel på hur van Reis närläsning leder fram till … ja, vadå? En tänkbar tolkning, andra kan finnas. Men en tolkning som öppnar dikten och ger den en existentiell tyngd. Och just i avtäckandet av den existentiella dimensionen i Paul Celans poesi lyser Mikael van Reis essä som starkast. Då låter han oss se Celans dikter som skulpturer som blickar in i intigheten. Här finns ett slags mystik, bortom den traditionellt kristna eller judiska. Mikael van Reis skriver: ”Kanske kan Celans mystik – paradoxalt sluten och öppen i sin hjärtrytm – då rekapituleras som att poeten vänder sig i sin dikt mot två parallella eller sammanskjutna sfärer av det som är Bortom, som bildar gränsen för den levande existensen – Förintelsens och Födelsens avgrund.”
Där har vi de nazistiska mördarna och den mördade modern igen. Förintelsen är, med van Reis ord, detonationen som skapar Celans poesi.
I andra delar av Mikael van Reis essä är det existentiella spåret inte lika starkt. Men spänningen hålls ändå uppe av de litterära fröjder som van Reis närläsning lockar fram, som tomradens betydelse, banden till Mallarmé, Hölderlin, Kafka och Rilke eller om pilens kraft i Celans poesi, kopplad till alla upptänkliga pilar i världslitteraturen, från Homeros och framåt.
Mikael van Reis är noggrann, osannolikt beläst och allvarlig. Inget lämnas åt slumpen när han vänder på varje språklig sten i Paul Celans poetiska bygge. Jag har nog sällan känt att en bokrecensions omfång varit så otillräckligt för att rättvist fånga mångfalden i ett verk.
Men, slutligen, ”Den siste poeten”? Varför heter boken så? Mikael van Reis säger sig vara ute efter att ”precisera en livskänsla” med det uttrycket. En livskänsla som handlar om att vara en förtvivlad poet som skriver om det förflutna, om Förintelsen, om att vara ett vittne – men som samtidigt kastar sin dikt mot framtiden och är ”en andra början”. Celan som den siste poeten är alltså början på något nytt, ett svar på Theodor Adornos till leda upprepade yttrande att det är barbariskt att skriva poesi ”efter Auschwitz”. Paul Celan visade att det tvärtom är nödvändigt.
Fotnot: Mikael van Reis är medarbetare på GP:s kultursida. Hans bok gästrecenseras därför av Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning.
ÄMNET
I Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska närmar sig Mikael van Reis den tyskspråkige poetens författarskap. Stefan Eklund har sällan känt att en bokrecensions omfång varit så otillräckligt för att rättvist fånga mångfalden i ett verk.
SKRIBENTEN
Stefan Eklund är chefredaktör på Borås Tidning och tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet. Han är återkommande gästskribent på GP:s kultursida och skrev senast om moderniserad islam i Europa.