Kim Bodnia som Martin Rohde och Sofia Helin som Saga Norén.
Kim Bodnia som Martin Rohde och Sofia Helin som Saga Norén.

Mikael van Reis: Bron sällsamt magnetisk

ANNONS
|

Jag var först armerad med skepsis inför Bron. Så mycket var förstorade manér – de övertydliga rollkaraktärerna, scenografins monotoni, regin som en smattrande sorteringsmaskin. Allt kändes som lätt kitschigt koncept med korsande intriger och allvädersmelankoli. Men jag fångades ändå snart av Bron. Har jag någonsin tidigare varit så fascinerad av en kriminalserie? Jag tror inte det. Det är som vissa envisa popplattor.

Jag tror det har att göra med blandningen av grälla effekter och djuppsykologiska anspråk – och givetvis den spänning som alstras när intriger flätas. En bra krimiserie skall också vara som en gammaldags gissningsslek.

Detta var en polisserie som film noir – men egentligen en postmodern film gris. Grå film. Det är gråljuset som bestämmer livskänslan i detta samhällspanorama av mörkt framväxande morgondag.

ANNONS

Ganska mycket blir nu sagt om det samhället – här finns våldsamma veganer, likstel EU-politik, kylskåpskall överklass, offrade unga människor, sexuella överträdelser som i prideparad – samkönat sex, ensamt sex, otroget sex, incestuöst sex, inställt sex, dödligt sex ... I den labyrinten banar sig Saga och Martin fram som två registrerade men konkurrerande varumärken.

Hade Bron bara byggts på spänning hade jag nog snart kroknat, men det är inte bara intrigen som bär fram Bron utan även ett skådespeleri av hög klass. Det finns ju en underström av barn och vuxen, far och dotter i spelet mellan Kim Bodnias Martin Rohde och Sofia Helins Saga Norén, men de är också varandras motsatser. När Saga Norén rusar fram som en vädrande jakthund är Martin Rohde Dröjaren. Att Saga Norén är ett vuxet barn förstår vi när hon ljudligt masturberar i avsnitt sex. Något sådant hade inte ens hänt hos Patricia Hightsmith.

I hög grad avspeglar de motsatserna ett könsrollsskifte som färgar serien – här är männen kuschade och hämmade medan kvinnorna ofta nog är hyperaktiva, lömska, maskulina sexdjur. Mellan de motsatserna står så vågmästaren Martin Rohde med en sårad men glansig blick. Som en vemodig hunk och silverrygg i storstadsdjungeln. Kim Bodnia är alldeles enastående i den rollen ända fram till det närmast urgrekiska slutet.

ANNONS

"Darkness, darkness, darkness". Det kunde vara Brons eftertext. I går såg vi det i den andlösa dödsscenen med Victoria och Pernilla på EU-toppmötets hotelltoalett, alltmedan Saga Norén talade som Socialstyrelsen informerar. Det är inte minst den abrupta blandningen som nu gör Bron så sällsamt magnetisk.

Vi kommer nog få se en tredje säsong, men då armeras jag av skepsis igen. Jag ser framför mig hur den oförlöste Martin Rohde blir till 2000-talets ständigt duplicerade Martin Beck ...

Hitta alla recensioner av Bron i spalten till höger.

ANNONS