Saga Norén (spelad av Sofia Helin) i andra säsongen av Bron i SVT.
Saga Norén (spelad av Sofia Helin) i andra säsongen av Bron i SVT.

Mikael van Reis: Bron 1 - Bron, alltså. Är det bra?

ANNONS
|

Bron, alltså. Är det bra? Varje kriminalserie bygger på föreningen av igenkänning och överraskning och första avsnittet innehåller regikonceptet i nervöst överkomprimerad form. Varje grepp är nu också ultramanér där stadslandskapet bestrålas av ett dystopiskt gråljus från framtiden och ackompanjeras av syntslingor från förhistorien. Det är socialpsykorealismen i till synes elegant skurna bildsvep där den nordiska samhällsdepressionen blivit design. Att barnen där blir elaka och masokistiska redan i skolan får tas för givet.

Hur skall vi nu förstå Kim Bodnia som Martin Rohde och Sofia Helin som Saga Norén? De får ju alla runt omkring att verka vara generat mänskliga eller bara fånigt glättiga? Kanske är det människans möte med zoologin. Jag anar åtminstone det. Kim Bodnia spelar den gamle vankande silverryggen som traumatiserats av tjuvjägarna i storstadsdjungeln. Han spelar som vanligt sig själv som tryckkokare, men få kan nypa sig över näsryggen med samma koncentration. Och Sofia Helins Saga? Hennes arbetsplats i Malmö måtte vara en rastgård för skånska bandhundar. När hon skall över sundet står hon bredbent och vädrar fara från första bild – som en autistisk collie i läderbyxor. Vad var det som fick ihop henne med den nya killen i Kisströja? Där bor nog ett psykologiskt mysterium.

ANNONS

Bron är förstås befriad från lättviktig salongshumor. Den ingår så att säga inte i det dystopiska konceptet, men ändå finns humorn där som spadrigt avbrott – som när Saga kommenterar Einsteins syn på biodling med ett svar om hennes intresse för luften vi andas. Fint slumpskott i klimatfrågan.

Bron är så långt mer fängslat av sina regi- och skådespelarmässiga konventioner än ett fängslande berättande. Korten är utlagda. Vi får nu se om den storbelåtne manusförfattaren Hans Rosenfeldt kan överraska oss i gråljuset.

ANNONS