Under några månader dolde sig författarna Daniel Sjölin och Jerker Virdborg bakom pseudonymen Michael Mortimer innan de trädde fram. Med Jungfrustenen inleder de en romanserie om sex böcker. Den som söker djupsinnigheter göre sig icke besvär. Här serveras lättsmält äventyrsbetonad underhållningslitteratur med inslag av populärvetenskap och -historia.
En sten med magiska egenskaper riskerar att hamna i fel händer. På 1700-talet lyckades Linnés lärjunge Daniel Solander roffa åt sig den i en grotta på Nya Zeeland. Senare hamnade stenen hos exempelvis Greta Garbo och Frank Sinatra. I samband med en nobelmiddag överlämnas den i smyg av fysikpristagaren (som kort därpå mördas) till studenten Ida Nordlund, som inte har en aning om hur åtråvärt föremålet är.
Jakten börjar. Ida beger sig på krokiga vägar norrut genom Sverige, in i finska lappmarken och vidare mot ryska gränsen. Hon jagas av en otäck våldtäktsman, en av livet märkt författare samt slemma ryska forskare. Hon konfronteras med vargar och muterade trutar. Lik kantar hennes väg. Någonstans i bakgrunden finns mamma Eva och mormor Alma – två kvinnor som sannolikt får större utrymme i kommande böcker.
Mortimers språk är korrekt och effektivt men ganska doft- och blodlöst. Intrigen är väl spunnen och visst är berättelsen spännande och underhållande. Den lämnar inga djupa spår men fungerar bra som tidsfördriv.
Jag läser romanen under en resa till Dalarna. Den är 500 sidor tjock och räcker långt: hela tågresan till Säter och som kvällslektyr på Stadshotellet. Jag har bara kommit halvvägs när jag påbörjar återresan men hinner trots allt avverka boken före ankomsten till Göteborg. I Ransta, strax söder om Sala, går loket sönder och jag blir flera timmar försenad. Jag sitter i ett strömlöst tåg och trivs ganska gott i Michael Mortimers sällskap.
