Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Mia-Marie Hammarlin: Att leva som utbränd

Etnologen Mia-Marie Hammarlins avhandling om utbrändhet återupprättar förtroendet för individen och förutsätter dessutom att detta får positiva samhälleliga följder. Samtidigt gör hon tydligt hur ytligt och ihåligt allt politiskt snack om att snabbt rehabilitera människor tillbaka till jobbet är.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOKMia-Marie Hammarlin Att leva som utbrändSymposionInte konstigt att så många kastade sig över begreppet utbränd, när det mer allmänt började dyka upp som benämning på ett mänskligt tillstånd.
Det är dramatiskt och åskådligt. Något svart och förkolnat. Och så detta ut i början av ordet. Ut lika med slut.
Bilden av ett utbränt hus eller en förbränd skog är förstås från början patienternas eget sätt att beskriva.
Begreppet utbrändhet användes som psykologisk term på 70-talet av en amerikansk psykoanalytiker. Herbert J Freudenberger. Han upptäckte att människor som arbetade inom olika känslomässigt krävande yrken - inte sällan som volontärer - kunde hamna i ett sjukdomsliknande utmattningstillstånd, som de behövde hjälp för. Han hade dessutom själv upplevt något liknande.
Utbrändhet är också en av faktorerna bakom det ökade så kallade ohälsotalet. Ett tekniskt användbart begrepp, som dock avhumaniserar problemet och förvandlar individer till statistik.
Om man bortser från den medicinska diagnosen, som omfattar en lång lista på kriterier, så kan litteraturen kanske hjälpa oss att fånga in en känsla som uppträtt under olika namn under olika tider.
När Graham Greene gav ut sin roman A burnt-out case (Utbränd) redan 1960, hade han ett Dantecitat på försättsbladet: "Io non mori', e non rimasi vivo." (Jag dog ej, men dock fanns ingenting av liv kvar.)
Att gå omkring som levande död är nästan värre än att vara död. Medan andra tycks vara fulla av dådkraft och energi går den levnadströtte omkring som i en annan värld.
Mia-Marie Hammarlin, som studerat utbrändhet ur etnologisk synvinkel, kallar det "den normala världen" och "undantagsvärlden".
Hon har använt ett fenomenologiskt och holistiskt tillvägagångssätt för sin avhandling Att leva som utbränd. Hon har mycket noga följt drygt en handfull personer som blivit långtidssjukskrivna för utbrändhet och lyssnat på deras berättelser. Det säger sig självt att det inte handlar om att säkerställa statistik, utan om att på djupet ringa in en subjektiv upplevelse av ett fenomen, som rönt enorm uppmärksamhet inte minst inom media.
Hammarlin har därför gått igenom en uppsjö av tidningsartiklar från flera år för att undersöka hur det skrivits om utbrändhet. Och hon ser hur ett begrepp som inte fanns, plötsligt finns överallt.
Till viss förvåning hör hon att det varit positivt för de intervjuade att se sig i tidningen. Det har gett dem ett sammanhang.
Man studsar inför det; skulle det inte ha funnits ett sammanhang innan media trängde i människors privatliv? Med tanke på hur trendstyrda media är låter det lite som att stödja sig mot en fallande pelare. Men om media tagit över problemformuleringen måste det väl innebära ett stort ansvar?
Hammarlins poäng är att betrakta utbrändhet som en livskris. En kris som kan bli början till något nytt. En konstruktiv vändning. Istället för att spekulera i orsakerna intresserar hon sig för vad några långtidssjukskrivna gör åt sin situation.
Inte helt oväntat har de funnit läkedom i att ägna sig åt konst, odla sin trädgård, vara ute i naturen och ha ett bra nätverk.
Det har mycket riktigt vuxit fram forskning och teorier om naturens läkande krafter. Fast det är ett sidospår här.
Av olika anledningar tycks dessa människor inte ha kommit till sin rätt tidigare och i något kritiskt skede har de inte orkat längre utan gett upp. Vilket inte ska tolkas som frivillighet. Det kan vara kroppen som kollapsat.
Allt sammantaget leder Hammarlin att kasta fram en provocerande fråga. En hypotes som är avhandlingens kärna. "Är utbrändhet i så fall ett exempel på ett negativt frihetsprojekt, ett sätt att avstå världen, istället för att ljudligt opponera sig mot den och sedan erövra den?"
En pockande följdfråga är ändå vad som får människor att avstå från denna erövring. Det är ju inget mindre än en existentiell och en samhällskulturell katastrof.
Det politiska snacket, att det viktigaste är att alla så snabbt som möjligt rehabiliteras tillbaka till jobbet, blir ytligt och ihåligt.
I förstone känns det kanske inte som om Hammarlin kommit med något särskilt märkvärdigt. Men det stora är att hon återupprättar förtroendet för individen och förutsätter att det får positiva samhälleliga följder.
Och tänker vidare. Kan utbrändheten bli "en resa mot ett mer autentiskt sätt att vara i världen"?
Ett sådant resonemang förutsätter att det existerar något som förtjänar att kallas autenticitet. Att allt inte är likvärdigt.
Men också att det som är autentiskt för den ene inte behöver vara det för den andre.
Om det handlar om att bli levande igen, så är det ett spår som är igenvuxet för närvarande i det offentliga och politiska samtalet. Anses det kanske för omodernt och irrationellt? Det borde det inte vara.