Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Mia Berner: Fordi det er slik jeg ror

Bok: I Mia Berners katalog över älskarna i sitt liv omvandlar hon det biografiska materialet till rent skönlitterära noveller.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

För en svensk läsekrets är Mia Berner kanske mest känd som den finska poeten Pentti Saarikoskis hustru, översättare, omhändertagare och levnadstecknare. I mitten av 80-talet gav hon ut boken P S - anteckningar från ett sorgeår, som var en smärtsam skildring av livet tillsammans med den berömde alkoholisten, skriven på en nykter prosa som gav inblickar i relationen mellan de båda. Medan Berner pendlade mellan Tjörn och Göteborg drack Saarikoski vitt vin hemma på ön och skrev dikter om finska arbetare på kinakrogen i Stenungsund. Det var ett ömt, inkännande, men bitvis mästrande porträtt - särskilt när det rörde diskussioner de hade haft om akademiska ämnen. När Saarikoski med stor iver talade om saker som han inte behärskade, framträdde Berner i boken som den sociolog och filosof hon verkat som under stora delar av efterkrigstiden. Det vill säga: betydligt mer rationell än den man som hon beskrev.
Efter drygt sextio år i Sverige, och med en bildningstrilogi i bagaget, flyttade Mia Berner tillbaka till Norge. Och nyligen publicerade hon en liten katalog över älskarna i sitt liv: Fordi det er slik jeg ror. Tankarna går till det slags bekännelselitteratur som här i landet representeras av författare som Kerstin Thorvall och Carina Rydberg; Thorvalls titel Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig, skulle för övrigt mycket väl kunna stå som undertitel till Berners bok, som skildrar erotiska möten med bland andra en centraleuropeisk konstnär, en fransk olivbonde, några nordiska akademiker och en amerikansk polis. Men jag får ändå känslan av att det finns avgörande skillnader mellan de båda författarna. Inte minst i förhållande till begreppet bekännelse.
Mia Berner lyckas nämligen omvandla sitt biografiska material till rent skönlitterära noveller. Därför undviker hon konsekvent att ikläda sig rollen som offer, även när det handlar om hur hon blir drogad av en man på krogen och dagen därpå vaknar upp i en säng med våldsamma smärtor i underlivet. Det blir aldrig privat - och någon instruktiv erotik är det inte heller tal om. I en av novellerna består mötet av ett finger som rör vid ett annat, och oftast är det rent fysiska över på några rader. Snarare använder författaren sig av sina män för att kunna sjunka ned i särskilda ögonblick under den senare hälften av 1900-talet; i ena stunden befinner hon sig på en dragshow i Texas, i nästa växlar hon några ord med Olof Palme eller arbetar med motståndsrörelsen i Oslo. I novellerna som utspelar sig under kriget rör hon sig i smärtsamma trakter, men på det stora hela rör det sig om en underhållande och fin hälsning till männen i författarens liv. Ömhet i stället för skandaler alltså. Och det vill man ju också ha.