"Det var min första sångpedagog Inga-Lena Persson som öppnade den här världen för mig, på gymnasiet. Jag fick sjunga Susannas aria i Figaros bröllop, och jag direkt 'wow'. Hon öppnade dörren – och jag sprang in. Jag brukar säga till henne att det är hennes fel, hennes förtjänst.
Jag har alltid sjungit och alltid varit fascinerad av opera, det finns en inspelning från när jag var liten och sjöng 'ohohohooo opera', haha. Men man tänker ändå inte att man ska jobba med detta, så jag utbildade mig till sångpedagog och musiklärare. Sedan sökte jag ändå till Operahögskolan i Stockholm, mest på chans, man kommer ju inte in liksom. Fast det gjorde jag. 24 år gammal.
Jag är uppvuxen i en rätt musikalisk familj; dragspel, gitarr, kyrkokören. Det har alltid funnits musik hemma. Jag är från Töllsjö mitt emellan Borås och Alingsås, en riktig lantis. Nu bor vi i Stockholm egentligen, fast nu är jag här i Göteborg när jag jobbar här. Min man är arkitekt med basen i Stockholm. Vi har ett barn, en flicka.
Jag gjorde min praktik på Göteborgsoperan och fick en roll som Väktarinnan i Strauss Die Frau ohne Schatten. De som var här lärde mig allt. Det var som att komma in i sin familj, alla va så fantastiska, de omfamnade mig. När man går på skolan tror man att det är en armbågsvärld, mycket divor, men så kommer man hit, det var bara jättetrevligt.
Det jag gillar mest med min röst? Att den är lätt och följsam, den gillar att sjunga snabbt och högt. Jag har nog lyckats ta ett g3 i ett övningsrum. Högsta i föreställning är väl som Olympia i Offenbachs Hoffmanns äventyr, esset. Ibland kan man bli lite förbannad på rösten: 'Men sjung då!', tänker man. När rösten känns rätt låter det helt naturligt och lätt.
Konkurrenssituationen i branschen är stimulerande, man måste öva, för att hela tiden bli bättre, annars kommer det någon annan och så säger det bara 'tjoff'. Man måste vara på topp hela tiden.
Bland det roligaste med mitt jobb är kontakten man får på repsal, man är ett härligt gäng, stöttar varandra och leker på jobbet. Man jobbar så mycket ensam annars, med instuderingen. Att stå på scenen inför publik är också jätteroligt, det är egentligen därför jag håller på. För att ge publiken en upplevelse, känna känslan när adrenalinet kommer och tänka 'Nu kör vi!'. Nu gör jag Frasquita Carmen, hon jobbar i garvfabriken, är bundis med Carmen, de jobbar, smugglar, dricker sprit.
Det här låter kanske lite tråkigt, men det jag längtar efter mest är att få vara här. Jag längtar inte ut faktiskt. Jag gillar att ha en trygg bas där familjen kan vara med och där man har en vardag.
På fritiden gillar jag att sticka och virka och sy. Att vara ute. Fika. Jag lyssnar inte mycket på opera hemma, haha, kanske man inte borde säga. Man behöver något annat. Hemma vill jag bara rensa. Lyssnar på allt möjligt. Ett tag bara på radio. Ett tag bara gamla 60-tals hits. Allt. Ok, inte så mycket hårdrock."
Mia Karlsson, 38 år, bor tillfälligt i Göteborg med man och dotter, har 1-årskontrakt.
Nästa roll: Frasquita i Carmen, premiär 25 november, samt Femte tjänarinnan i Elektra, premiär 2 februari 2017.
