Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Merkel på väg mot val

CDU-ledaren och kanslern Angela Merkel förtjänar intresse, eftersom hon utgör en av de sista starka bastionerna för anständig konservatism, skriver Henrik Arnstad. Dessvärre saknar Jan Lewenhagens nya bok om henne de djupare analyserna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Jan Lewenhagen 
Kanslern som kom in från kylan 
Weyler
 

Värsta demokratidödaren i Europa under mellankrigstiden var varken fascism eller bolsjevism utan den traditionella högern. I land efter land gjorde auktoritära konservativa statskupp, från 1919 och framåt.

Demokratierna föll som käglor.

I dag visar konservatismen återigen sitt extremistiska ansikte. Demokratierna monteras ner i Ryssland, USA, Polen, Ungern och så vidare. Även i Sverige har delar av mainstream-högern blivit extremistisk. Skillnaden gentemot förr är att dagens konservativa antidemokrati arbetar via parlamentarismen, medan mellankrigstidens konservativa i Europa föredrog statskupp. Även i Sverige förbereddes sådana kupper, både 1940 och 1941.

Under 1900-talet krävdes andra världskriget för att – till slut – förhandla in den traditionella högern i demokratin. Ingenstans manifesterades detta så tydligt som i det blivande Västtyskland, efter krigsslutet. År 1945 bildades det kristdemokratiska partiet CDU, som beskylldes för att inkludera före detta nazister. Vilket var korrekt – och dessutom bra.

Partiets historiska insats var att demokratisera tysk ultranationalism och extremhöger.

Inför årets tyska parlamentsval till Förbundsdagen 24 september har journalisten Jan Lewenhagen skrivit en biografi om CDU-ledaren Angela Merkel; Kanslern som kom in från kylan (Weyler). Ett lovvärt bokprojekt, eftersom vi lever i ett land där obskyra amerikanska primärval får större medieuppmärksamhet än valet i Europas mäktigaste nationalstat.

CDU-ledaren och kanslern Angela Merkel förtjänar intresse, eftersom hon utgör en av de sista starka bastionerna för anständig konservatism.

Tyvärr saknar Lewenhagens bok den genomarbetade sammanhållenhet som hade kunnat göra den till ett svenskt standardverk om Merkel. Verket blandar citat och intervjuer med familjebakgrund och berättelser om Merkels politiska karriär. Ämnena är intressanta, men Lewenhagen hade gjort läsaren en tjänst om han tagit något extra år på sig att fördjupa texten. Jag saknar de djupa analyserna. Förvisso fattas inte intressanta detaljer. Merkel växte upp i kommunismens Östtyskland (där fadern var präst). Likväl hittade hon efter murens fall in i västtyska CDU:s toppskikt.

Valet 2013 triumferade Merkel, då CDU nådde 41,5 procent under hennes ledarskap.

Lewenhagen beskriver hur Merkel därefter tvingades hantera både Greklandskris (hon avbildades i nazistuniform av arga greker) och flyktingkris. Tyskland och Sverige framhärdade som medmänsklighetens och humanismens stormakter – innan populismen tvingade fram hårdare flyktingpolitik. Likväl fortsatte Merkel vara ett anständigt alternativ till Trump-högerns bevisligen framgångsrika antidemokrati. Det vore fullständigt otänkbart att Merkel, likt de svenska moderaterna, skulle urarta i misogyn retorik om politiska hatobjekt som ”batikhäxor”. Framför allt skulle Merkel aldrig drömma om samarbete med fascismen. Frågan blir om denna tyska vaccination mot ultranationalism är på upphällningen? Eller är tvärtom Tyskland framtiden?

Lewenhagen skriver att det finns ”en stor progressiv mitt i den tyska valmanskåren som är häpnadsväckande stabil”. Den är ”en följd av den djupgående uppgörelse med nazitiden som pågått de senaste femtio åren” (sic, mer korrekt dryga 70 år). Lewenhagen påpekar att den tyska ”mitten tar ställning för Europa och för en human flyktingpolitik” och ”i denna mittfåra är Angela Merkel vida populärare än sitt parti”. En sorts motsatt situation visavi Sverige, där Anna Kinberg Batra genom närmandet till rasisterna i SD gjorde sig impopulär hos svenska väljare. Vilket i sin tur gynnat ”Sveriges Merkel”, det vill säga c-ledaren Annie Lööf. Men Lewenhagen varnar för ett kommande trendbrott i Tyskland: ”Mycket talar i dag för att det efter Merkel följer en motreaktion, att en ny generation kristdemokrater placerar CDU till höger om mitten.” Trots att Tyskland under Merkel halverat arbetslösheten, fått ekonomin i balans samt blivit både öppnare och modernare.

Denna paradox hade Lewenhagen gärna fått fördjupa sig i.

Min egen tanke är att den efterkrigstidens konservatism – efter att ha gjort moralisk konkurs fram till 1945 – lärde sig anpassa politiken. Europas konservativa slutade drömma om auktoritär storpolitik, starka män och traditionella samhällseliter (kungar, höga militärer och så vidare) som skulle styra med järnhand. I skuggan av demokratins, socialdemokratins och liberalismens triumfer backade konservatismen efter 1945 in i den lilla världen – framför allt representerad av familjepolitik.

Den heterosexuella normen i form av kärnfamiljens mamma-pappa-barn blev utgångspunkten för en ny högerpolitik, som visserligen hade mörka baksidor (homofobi) men som tog till sig den liberala demokratin. Mini-konservatismen kommunicerade trygghet, fredagsmys och ”Rösta på Gösta – en snut i varje knut”. I Västtyskland blev CDU till viss del statsbärande.

Nu grinar återigen den storvulna auktoritära konservatismen upp sig. Putin visade vägen. USA är inte längre en fullständig demokrati utan har internationellt nedgraderats till ”flawed democracy”. Nazisternas stöveltramp ekar på svenska gator, beskyddade av en nygammal typ av kålsupande högerskribenter, som inbillar sig att de är liberaler.

Konservatismens diktatorer från mellankrigstiden Antonescu, Franco och Horthy – med flera – hånflinar i sina (förhoppningsvis mycket varma) dödsriken. Det är en livsfarlig utveckling.

Det är vi demokrater som i dag har att påminna högern om att Angela Merkel är deras anständighetsideal. Eller för att citera den konservative premiärministern Winston Churchill, som gick in i andra världskriget för att försvara det brittiska imperiet men som lämnade det 1945 såsom övertygad demokrat. År 1947 höll han tal i underhuset:

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of Government – except for all those other forms that have been tried, from time to time.”