Merethe Lindström | Saknade

En kontinuitet som inte skapar trygghet utan kvävningskänslor, och en diskontinuitet som inte befriar utan försvårar igenkännandet – så kunde formsträvan i norskan Merethe Lindströms roman Saknade karakteriseras. Det monotona och återkommande i barnpsykologen Idas tillvaro i ett mindre samhälle förmedlar det större civilisationssammanhangets alternativlöshet, och alla de glapp och oväntade förkastningar som präglar hennes språk och handlande blir ett slags sprickmönster mot en utomsocial avgrund.

Vi har att göra med en existentiell roman förklädd till en vardaglig berättelse om krisande individer och familjer vilka speglar berättarens egen kris. I sin yrkesvardag är Ida ambitiös och duglig, men inför de barn som kommer till henne erfar hon vanmakt. En liten gosse vars far slår honom och hans mor tycks dra in Ida i tomheten. Besöken hos föräldrarna till en på fjället försvunnen flicka blir en bekräftelse på tröstens omöjlighet. Den försvunna flickan heter Eli, och det är nog meningen att man skall tänka på Jesu ord: Eli, Eli, lema sabachtani, Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Samtidigt som letandet efter Eli pågår på fjället minns Ida erfarenheten av att mista kontakten med sin egen dotter. Denna erfarenhet är själv ett fjäll av tid, ett molande berg av sorg och ensamhet. De olika avsatserna i denna förtvivlans trakt skulpteras fram av ett berättande som rör sig fritt mellan olika avsnitt av det förflutna, enligt en sorts episk kubism som är mycket verkningsfull.

Förhållandet mellan barnen och tomrummet är det centrala och naturligt nog svårfångbara temat i denna kontemplativt ganska fordrande men i motsvarande mån givande roman. Allra närmast sig själv har Ida dottern Siljes bortvändhet: Silje knarkar och driver tiggande omkring i Oslo, med korta uppehåll på olika behandlingar eller sällsynta besök hemma. Detta hem, ett friliggande hus, är ett tvetydigt scenario i fiktionen.

Ida bor nämligen i sitt barndomshem, där hennes dotter har kvar sitt rum. Det är därför möjligt att uppfatta iscensättningen som en allegori över identiteten: Silje och Ida bidrar båda med dragen till en generell människa som har stannat kvar i ett tomt hem och samtidigt driver vind för våg och riskerar att bli en främling inför sig själv.

Inte minst inför den verklighet där hon har sin vardag är Ida en främling. Hennes upplevelse av det sociala livets tilltagande meningslöshet tar sig flerfaldiga uttryck som språkskepsis, hörselsvårigheter och tendenser att uppleva andra människors närvaro, uttryck och pretentioner som något absurt.

På stilens plan kan man se hur mänsklig interaktion registreras noga samtidigt som det subjektiva perspektivet undermineras: ”En del av mig satt och såg mig själv göra fel.” De avhuggna satserna förmedlar melankolin hos en väntan som har tömts på hopp: ”Han tror att äggen. Till nästa sommar. Att det är då de kläcks.” Och det nämnda mönstret av glapp i kontaktytan mellan verklighet och medvetande gestaltas i ett rytmiskt ordkonstarbete där artikulationen, syntaxskapandet och syftningen liksom synkoperas: ”Ute på trappan har jag mina stövlar, jag glömde att ta in dem, jag känner det medan jag står och tar på mig dem. Att det har blivit kallare.”

Att skriva så är att formge tystnaden och göra sig tydlig i samtidens svall av berättat prat. Merethe Lindström har både till stil och motivkrets många stora valfrändskaper. Mina tankar har gått till Marlen Haushofers stoicism i klassikern Väggen, eller Clarice Lispectors och Birgitta Trotzigs världsförakt, liksom i det norska sammanhanget Tarjei Vesaas sätt att tålmodigt vänta ut tonfallet hos sina karaktärers ensamhet.

Samtidigt ger denna roman som kom ut i Norge för åtta år sedan, det vill säga långt innan Lindström fick Nordiska rådets pris, en fin inblick i ett helt eget författarkosmos. Den existentiella grundtonen snarast skärper kritiken av ett samhälle där de vuxna tycks få allt svårare att övertyga barnen om meningen med det hela.

Ulf Eriksson

kultur@gp.se