Den finlandssvenska författaren och pensionerade litteraturprofessorn Merete Mazzarella har skrivit ännu en bok om åldrandet. Hennes förra, Resa med rabatt, handlade om hur det är att bli pensionär. Den nya, Det enda som egentligen händer oss, har underrubriken Ett år i livet, och handlar om en pensionärstillvaro.
Fast egentligen handlar den ännu mer om något annat: om att bryta upp och stanna kvar på en och samma gång. Om att äntligen lämna sitt föräldrahem och flytta ihop med en älskad man. Och samtidigt ta med sig lagom många och lagom skrymmande minnen och möbler.
Att detta är något man kan göra när som helst i livet – till exempel när man fyllt sextiofem – är den befriande, eller kanske tröstande, idé som förmedlas i boken. Huvudperson och berättare är en kvinna med samma namn och sysselsättning som författaren, som skriver böcker, håller föredrag om åldrande och kärlek och dessutom publicerar levnadsfilosofiska artiklar i diverse tidningar.
Och hennes bok liknar också en samling sådana artiklar, löst hoplänkade till en enda lång text, som saknar kapitel men ibland stannar upp och hämtar andan.
I början av boken säger författaren själv att ”det här är spridda anteckningar om stort och smått, fragment med en kronologisk linje, från vår till vår”.
Men ibland får jag en känsla av att bokens lösa struktur och många utvikningar – om filosofi, politik, litteratur och sedernas förfall – är till för att mildra och beslöja bokens verkliga, smärtsamma tema. Det handlar om ett moraliskt dilemma: en kvinna som slutat älska sin gamle man, och därför tycker så synd om honom att hon nästan inte förmår överge honom. Gång på gång återvänder hon till honom, för att utröna om han mår dåligt.
Var gång detta tema återkommer väcks mitt hopp om att de spridda anteckningarna ”om stort och smått” skall förvandlas till ett litterärt verk. Men det sker aldrig.
