Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Merete Mazarella: Ingen saknad, ingen sorg

Merete Mazarellas bok om en dag i Zacharias Topelius liv gestaltar väl en gammal människas sena liv.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

I barndomens bokhyllor stod Fältskärns berättelser i tre band, fint bundna i rött och guld, såsom det anstod ett borgerligt, läsande hem. Idag är det nog få som ens öppnar böckerna eller vet särskilt mycket om dess författare Zacharias Topelius, Finlands nationalskald, författare, sagoberättare, historieprofessor, statsråd, journalist och redaktör för Helsingfors tidningar. Och nog förknippas Sov du lilla videung och Lasse, Lasse liten mest med Alice Tegnér - men det var faktiskt Topelius som skrev dessa barnvisor som lever vidare från generation till generation.
Så vad rör oss svenskar en bok om denne författare som dog för mer än hundra år sedan och vars böcker samlar damm i ärvda hyllor? Jo, en hel del om man skriver om honom och hans tid som Merete Mazzarella gör i sin bok Ingen saknad, ingen sorg - En dag i Zacharias Topelius liv. Denna dag, den 16 december 1897, snöar det ymnigt utanför Björkudden, det herrgårdslika hemmet i Helsingsfors skärgård, Topelius vandrar runt i sina minnen medan beundrarposten hopar sig på hans skrivbord och tjänstefolket pysslar om honom och ett av de sex barnen kommer på besök.
Merete Mazzarella kallar sin bok för essäroman markerande att den saknar romanens episka gestaltning. Hon har öst ur rika källor, ur mängder av brev, ur böcker av och om honom och hon citerar flitigt, men ändå flyter texten levande och lätt, i en enda lång monolog, där stort och smått blandas alltmedan dagen går mot natt. Det är alltså Topelius röst vi hör. Han talar om sig som "man" istället för "jag" och det greppet gör honom förunderligt nog mänskligare. Så cirklar hans tankar runt den döda hustrun, de döda sönerna, döttrarna och vad som blev av dem och han oroas över den ogifta Toini, kvinnosakskämpen och hur det skall gå för henne. Han tänker på livet, äktenskapet och familjen, på människor han mött och berömmelsens avigsidor. Han reflekterar över kvinnosaken, över konventioner och moral och över Gud förstås, troende som han var och över finska språket. Allt tillsammans ger en bild av Finland då, mot 1800-talets slut och av en människa, inte ett monument, inte en nationens store man, utan av en människa som åldrats och kan se bakåt, summera och begrunda.
Att Merete Mazzarella lyckats så väl att gestalta en gammal människas sena liv överraskar inte. Litteraturprofessor som hon är kan hon sin Topelius men därtill har hon förut skrivit om hur det är att bli gammal i till exempel Då svänger sig sommaren kring sin axel som också den impressionistiskt blandar det privata och det allmänna med det reflekterande.