Serie: Älskade sommarhus
Under pandemin har priserna på sommarhus och torp på landsbygden rusat i höjden. Allt fler vara ifred i landsbygdens trygga famn, vilket programutbuden på tv vittnar om. Men vad säger denna längtan om oss? Hanna Hellquist, Peter Hjörne och Donia Saleh, med flera, skriver om drömmen om sommarstället.
"Älskade sommarhus." Bara orden skapar en känsla av välbehag. Sommarhuset, huset där det vanliga livets krav, måsten, och irritationer skall vara välsignat frånvarande. Det är boningen som tycks befinna sig i en annan tidszon med ett annat tempo, där livet är enklare och kortbyxorna härskar. Det är platsen där solen lyser, havet gnistrar, vinden är ljum och rosévinet svalt.
Riktigt så skirt och vackert, några decimeter över marken, är kanske inte livet i sommarhuset? Men det gör inget. För drömmen är en del av sommarens och sommarhusets magi. Liksom platsen, stället där sommarhuset finns – sommarstället.
Visst kan man älska huset där man njuter av sommaren. Men för många är det nog platsen, stället, människorna och omgivningarna som är "sommarnöjet", som skimrar under mörka vintrars horisontella Göteborgsregn.
LÄS MER:Sommartorpet i skogsbrändernas tid
Att leva på och i Marstrand är att vandra i nutid och historia på en gång.
För mig är sommarstället Marstrand, denna både ö och ort där Kattegatt och Skagerrak möts, nordväst om Göteborg, sisådär en och en halv minuts färjetur från nästanfastlandet Koön.
– Marstrand, va f-n é de, där finns ju bara knapadel och rôbôxer, fnös Göteborgs mångårige "hövding" Göran Johansson föraktfullt, sedan Göteborgs stad förlorat målgången i Volvo ocean race till lilla Marstrand.
Knapadel och rôbôxer är en bild av Marstrand. Det finns många, vilket gör ön än mer spännande – Carlstens fästning och Tordenskjoldska erövringar, den rymningsbenägne Lasse-Maja, Oscar ll och tummelplats för förrförra sekelskiftets societet. 1700-talets Porto Franco-tid med skörlevnad, bedrägerier och fylleri. De återkommande sillperiodernas Klondyke, landets första synagoga, regattor, fest och klubbliv.
Marstrand är, sin litenhet till trots, en outsinlig källa av historia, historier och personligheter som präglat livet på ön i sekler. Att leva på och i Marstrand är att vandra i nutid och historia på en gång.
För den som bara söker gran, kottar, mossa och ris, enslighet, tystnad och oavbruten stillhet är Marstrand inget. Ön har emellertid två sidor. En som vetter mot väster och norr med sikt mot fyren Pater Noster på Hamneskär, öar och vatten i oändlighet. Där finner man karga klippor och ett stycke bohuslänsk natur med vindpinade enar, kaprifol, röda näckrosor, ljung, vide, rönn och gul fetknopp. Man kan vandra på klippor och på skogsstigar och tro sig nästan ensam.
Men strax därefter kan man sitta på Bergs kafé, dricka kaffe och äta berlinare, köpa dagens tidningar hos Sigge och George eller köpa Marstrandsröra hos Arvidsons. På denna den östra sidan av ön finns den långa kullerstensbelagda kajens folkvimmel, hamnens myller av båtar, restauranger, kaféer och affärer. Där finns gränderna, gatorna, snickarglädjen och de små, nästan hemliga trädgårdarna med oväntad rosenprakt.
Öns två sidor är varandras motsatser, inom nära räckhåll. Kanske inte helt som i Ulf Lundells ”Öppna landskap” men lite grand:
"Men ändå så pass nära att en tyst och stilla natt
När man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt"
Jag kom till Marstrand som fyraåring. Alla min barndoms somrar tillbringade jag på Marstrand under Carlstens fästnings stränga skugga. Vi bodde tillsammans mormor, morfar, mamma, pappa och min syster. Sorglösa somrar med simskola och bad, seglarskola och segling – solen sken, vattnet var varmt och kompisar dök upp varthän man än gick.
I varmbadhuset hade en gång i tiden Oskar ll tvagats av baderskorna, som också sålde det begagnade kungliga badvattnet (även barberaren extraknäckte som leverantör av kungliga restprodukter – skägg).
LÄS MER:Huset var pappas dröm som jag ärvde
Till Marstrand for vi alltid direkt efter skolan. Inte sällan fick jag åka på lastbilsflak bland koffertar, korgar och krukväxter. Packa upp och ut i optimistjollen! Längre fram seglade jag upp min eka och så småningom Stjärnbåten från Göteborg. I lilla Sillesund, strax söder om Marstrand, kunde man läsa hyllningsdikten till Albrektsunds kanal:
”Du vreda västanvåg i Sillesund
Nu trotsar ingen mer ditt raseri
Ty djupt och bredt är Albrektsund
Där Marstrandsbåten går dig tryggt förbi”
Då visste man att Marstrand och sommaren var nära.
I min barndom var Marstrand Sveriges minsta stad, med lite drygt 1 100 invånare. Men där fanns ett myller av affärer. Wångdahls och Widells speceriaffärer, Evas blomsteraffär, bank och postkontor, systembolag, diverseaffärer, manufakturaffär, charkuteri, bagerier, båttillbehörsaffär, fiskaffär och bagerier. Långgatan ståtade med en leksaksaffär och en boklåda. Det var ett komplett och levande samhälle.
Från Widells affär levererade den elegant pomaderade Evert Böckman varor. (Han kallades Spiken på grund av sin stiliga hållning på flakmoppen.) Böckman var nästan lika förnäm som specerihandlare Widell, men bara nästan. Herr Widell var nämligen norsk generalkonsul och tilltalades inte med herr utan med konsul Widell, i varje fall av mormor. Extra förnäm var konsul Widell när den seglingstokige norske kungen seglade regatta på Marstrandsfjorden.
På sommaren flyttade Evas blommor till kajen. Från sitt bär- och grönsaksstånd dompterade Eva både sin man och sina kunder med hög och ljudlig stämma.
Marstrand hade både varm- och kallbadhus. I varmbadhuset hade en gång i tiden Oskar ll tvagats av baderskorna, som också sålde det begagnade kungliga badvattnet (även barberaren extraknäckte som leverantör av en kunglig restprodukt – skägg).
I kallbadhuset strax intill härskade, i något så när modern tid (1950- och 60-talen), en annan kung – badmästare Landin. Den extremt rakryggade Landin uppträdde i gammaldags baddräkt och gjorde eleganta svanhopp från hög höjd. Det fanns faktiskt ytterligare en kung i kallbadhuset, häradshövdingen. Han kunde, i nåder och trugad av badmästare Landin, någon gång per sommar visa sitt stora konststycke – att flyta på rygg i vattnet med tänd cigarr och morgontidningen.
Ett stycke historia. En mycket liten del av Marstrands. En stor del av min sommarhistoria. Så flyter hågkomster samman med nutid. Det vuxna livets sommarställe älskas till en del för vad det är men också för vad det varit genom åren – en plats, ett ställe där livet levs lite lättare, där nöjen har företräde framför plikt. Ett sommarnöje. Ett smultronställe. Ett älskat sommarställe! Så mycket mer än ”rôbôxer och knapadel”!
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.