Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Men var är Ester Nilsson?

Emma Engdahls bok är en sorts hybrid mellan teori, privatsamtal och utflykter i litteratur och populärkultur, kryssande mellan Thåström och Zygmunt Bauman, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
Emma Engdahl
Depressiv kärlek – en social patologi
Daidalos

Det finns en tid före och en efter Ester Nilsson. Eller om man hellre vill, en tid före och efter kärleksskammen. För bara några år sedan var det omöjligt att tänka sig att en gränslös typ som Ester skulle ta plats i en kärleksroman annat än som en förlorad sort; en klängranka som måste bort, dö, spärras in eller åtminstone uppfostras på slutet.

Sedan skiftade något i tidsandan. När Lena Andersson skrev romanerna om Ester gav hon röst åt en samtida erfarenhet, som många kände igen men få hade artikulerat.
Entré: kärleksdesperadon! Om någon ska vara romantisk hjälte 2016 får det bli hon.

Emma Engdahls nya bok Depressiv kärlek– en social patologi faller fint på plats i detta nya. Med örat mot samma tidsanda som gjorde plats för Ester ger Engdahl ett sociologiskt perspektiv på hur kärlek och samtid verkar i vartannat. Utgångspunkten är en observation. Emma Engdahl tycker sig ha sett att nutida kärleksberättelser i vardag, konst och vetenskap ofta knyter an till depressivitet (som inte ska förväxlas med klinisk depression) och detta så till den grad att dess uttryck blir förvillande lika. Vad Engdahl gör med sin bok är att ställa fram en divan och agera analytiker. Men den här gången är det inte individen utan samhället som behandlas.

Boken är en sorts hybrid mellan teori, privatsamtal och utflykter i litteratur och populärkultur, kryssande mellan Thåström och Zygmunt Bauman. Kärleken förblir ett mysterium boken igenom. Vad som undersöks är istället kulturella överenskommelser om vad, hur och när vi känner och uttrycker känslor, så kallade emotionella manuskript. Inspirerad av litteraturvetaren Michail Bachtins polyfonibegrepp söker Engdahl mönster i olika kärlekssamtal, bland annat i utdrag ur sms och e-postkonversationer mellan älskande. Ställd inför detta så privata i obearbetad form får jag lite av en nära-dokusåpa-upplevelse.

Jag vill inte vara en voyeur, men kommer hela tiden på mig själv med att förlora mig i slappt tyckande om de blottade kärleksliven. (”Å nej! Gör det inte! Gå! Bara gå!” suckar jag gång på gång.) Problemet är delvis en språkfråga. För att tjuvlyssnandet ska bli meningsfullt krävs, tror jag, en riktigt vass stilist, som kan överbrygga avståndet mellan forskare och kärlekspar, komma nära utan att förlora i skärpa. Kort sagt, det krävs ett varsamt sorts klarspråk som Engdahl inte har. Nu blir kasten mellan kärlekssorg och analys istället så tvära att jag har svårt att på allvar lyssna på någotdera, varken på den av kärlek sönderslitna som öser allt hon har av värme, kreativitet, tid och lust i en frustrerad väntan på en halvintresserad älskare eller på forskaren som står bredvid och pratar om ”intolerans mot objektsförlust.”

Emma Engdahl är doktor i sociologi och som mest läsvärd när hon håller sig till det rent teoretiska. Utredningen av kärlekens förvridning i en kapitalistisk värld är gedigen och engagerande och hör till bokens höjdpunkter. Är depressiv kärlek rentutav ett samhällsideal? Resonemanget om det depressiva älskandet, som en väg till känslomässig kompetens, en av marknaden efterfrågad EQ hör till dem som fyller mina marginaler med frågetecken. Att den som inte har sörjt heller inte kan älska är förstås en gammal sanning, men är det sorg som kommer till uttryck här? Jag letar efter sorgen och jag letar efter en Ester Nilsson, som gör upp med internaliserad skam. Men det jag mest tycker mig se i de såriga kärlekssamtalen är den gamla vanliga skamtyngda kollisionen mellan längtan och oförmåga som gör tillvaron liten snarare än djup.

Kanske är det min oförmåga att enkelt checka in i det ”vi”, som Engdahl refererar till som gör mig till en motvallsläsare. I förordet skriver Engdahl att hon inte vill vara privat. Ändå väljer hon en forskningsstrategi där forskaren agerar som privatperson, samtalande med dem som råkar korsa hennes väg. Då i stort sett alla som Engdahl möter står i samma position som hon själv – de flesta är heterosexuella akademiker, (”disputerad” är den återkommande titeln), kvinnor, jämnåriga eller äldre – spelar det mindre roll att det privata inskränker sig till en kort passage om relationen till exmannen. Känslan av privatärende infinner sig i alla fall.

Mina beröringspunkter med Emma Engdahls undersökta krets är få. Jag är visserligen kvinna, medelålders och hetero, men mina erfarenheter och bilder av kärlek skiljer sig på ett sätt som gör läsningen konfliktfylld. Efterhand börjar jag uppskatta motståndet. Tusentals år har passerat sedan Platon drog den populära slutsatsen att människan är en kluven sort, dömd att jaga sin andra halva. Att leva i en tid där det börjar bli möjligt att granska och utmana idéer om romantisk tvåsamhet som kulturen är så kraftigt marinerad i, väcker hopp om att kärleken kan återuppstå i nya former. Ett sådant läge kräver bra samtalspartners och det är som sådan Emma Engdahls bok fungerar bäst.