Jag antar att Christer Fuglesang ofta får höra vilket fantastiskt jobb han har. Säkert Nour el Refai också. Jag antar också att de rätt ofta tänker på det som ett helt vanligt jobb. Flyga till rymden, bocka rör, leda Melodifestivalen, köra budbil. Jobb som jobb, man gör det man gör. Jag får höra det ofta själv och när jag ena kvällen får höra Silvana Imam vråla ut sommaren och nästa njuta av när Melissa Horn välkomnar hösten så kan jag bara hålla med: vilket fantastiskt jobb jag har.
När vindarna blåser teaterröken från stora scenen och ut i publiken under Du är nog den och förstärker känslan av desperation så har jag svårt att se någon bättre stans att vara. Det är så fint, så stort, nära på övermäktigt. Och ett bevis på att det faktiskt fortfarande går att nå fram och igenom med den här sortens dova, lågmälda singer/songwriter-musik i en konsertvärld som alltmer går ut på feta led-skärmar, fyrverkerier, överstyrd housebas och effekter. Det finns många tecken som tyder på att denna sorts rock tar allt mer stryk jämfört med andra liveupplevelser, Lars Winnerbäck har inte rosat marknaden i sommar och Ulf Lundell gör förvisso fortfarande sommarturnéer men publikåterväxten är klen. Då är det så, ursäkta uttrycket, förbannat skönt att Melissa Horn finns.
Om man bortser från Långa nätter och någon annan av de där äldsta låtarna som numera känns nästan jobbigt gamla så finns det verkligen ingenting att anmärka på. Varenda en av de ofta mörka och ärliga sångerna är arrangerade till perfektion, bandet spelar inte en ton för mycket och det mest behagliga är att alltihop är befriat från all vilja att ”rocka”. Det tassas och inte klampas fram, men nerven i en ensträngsspelande gitarr eller ett simpelt pukkomp är påtaglig. Dessutom gör stramheten att explosionerna i slutet av Falla fritt och Du är nog den biter ännu mycket bättre.
Och längst fram i mitten, också utan att ta ett steg i onödan, står Melissa Horn. Hon laddar sina texter med ett helt annat krut nuförtiden, rösten är kristallklar och tydlig och framförallt: den känns. Den kritik hon ibland får, att hon är tråkig och entonig, har ingen som helst bäring längre. Melissa Horn är helt enkelt bäst i landet på det hon gör. Mot slutet berättar hon att hon aldrig mår bättre än när hon står på scen framför oss och ikväll har hon också ett fantastiskt jobb.
