Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Medskapandet saknas i bok om #metoo

Snabbheten i att få ut boken med vittnesmål från #metoo är lika delar piggt och att profitera på en rörelse. Men den kan ändå ge start för samtal, skriver Bella Stenberg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Sakprosa
#metoo – 100 berättelser och 10 frågor som behöver besvara
Redaktör: Colette van Luik
Max Ström

Den här lilla boken är bara den första av många, och den är vad den säger sig vara: 100 vittnesmål från kvinnor som utsatts. På olika sätt, i olika yrken, i alla åldrar, i olika tider. Från kommentarer till våldtäkter. Av män de känner eller okända. Och nästan överallt finns andra som känner till vad som sker men inte gör något. Berättelser som inte (om de någonsin gjorde det) längre överraskar.

Det boken saknar, till skillnad från de slutna rummen för uppropen, är responsen på berättelserna. Stödet från andra, chansen att få ventilera och prata om det. Helt enkelt det som gör #metoo uthärdligt – och till en rörelse som även ger styrka. Att #metoo är deltagandeskapad är en viktig faktor. Inte bara kvinnor utan utsatta av alla kön kan se att vi inte är ensamma och få kraft att säga ifrån.

Vad som också saknas i frågorna som ställs på slutet är djupare analyser av makt och strukturer, och – inte minst i texterna från IF Metalls före detta ordförande och Arbetsgivarverkets chef för Arbetsgivarutveckling – är den extra utsattheten hos de många som jobbar på osäkra villkor, som timanställda, frilansare eller projektanställda. Det saknas även information om var och hur bokens hundra berättelser samlats in. Har de medverkande fått ersättning?
Snabbheten i att få ut den här boken är lika delar piggt och att profitera på en rörelse, och jag ser ett större behov av ett digitalt arkiv med alla upprop och berättelser (Nordiska museet samlar in via minnen.se). Ännu större är vikten av att tänka framåt. Att inte tappa fart. Att komma ihåg att sätta fokus inte på enskilda män utan på strukturerna.

Trots bristerna kan boken ändå utgöra en start för samtal – sätt den i handen på den där kollegan som vägrat ta till sig #metoo, ge den till honom som envisas med ”inte alla män” eller han som glömt sina egna synder, använd den som fortbildning på jobbet. Eller gör samma sak, men skriv ut uppropen med tillhörande och alla vittnesmål.
Det här är bara början.