Gissa vad det här är för slags företag! Ni ska förresten få en ledtråd på en gång, så att ni anar vart jag vill komma: det är inte en dagstidning. Företagets 11000 anställda samlar och analyserar information om allt som pågår i världen, från Afrikas digitalisering till hälsotrender och urbanisering.
De är inte journalister. De arbetar åt konsultföretaget McKinsey. Tidningarna avvecklar sin utlandsbevakning, men McKinsey växer: från ett utlandskontor 1959 till 86 idag.
Det är någonting som hela tiden har saknats i diskussionen om nätet och journalistikens kris och nu vet ni vad det är. Företag som McKinsey är diskussionens blinda fläck. Lägger man till dem uppstår en annan bild: å ena sidan finns ett hav av mer eller mindre amatörmässigt gratisskrivande, å andra sidan kvalificerad information för företag och beslutsfattare. Däremellan håller det på att bli tomt. Det som försvinner är kvalificerad omvärldsbevakning för en bred allmänhet. Här bygger vi upp just det som informationssamhället inte skulle handla om: en klasskillnad mellan en minoritet som har och en majoritet som inte har.
För att vi inte ska upptäcka vad som pågår och riskera att klaga uppfostras vi att känna att det är vi som vinner på den här stora förändringen. Det är ingen förlust att dagstidningarna försvinner, för överflödet av gratis information har aldrig varit större än idag, får vi veta. Du behöver inga högfärdiga redaktioner med handen på nyhetskranen – du kan själv, lilla vän!
Om man verkligen behöver förstå vad som är på gång i världen duger inte det fantastiska överflödet av gratisinformation. Det är nog inte bara av nostalgiska skäl som företag fortsätter att prenumerera på Financial Times för 8400 kronor om året. Och tydligen tycker McKinseys kunder att deras tjänster är värda att betala åtta miljarder dollar för. Det är vi andra som ska hålla till godo med gratis.
Diskussionen om massmedias omvandling förs helt i emotionella termer. Vi ska intalas att tro att det finns en motsättning mellan gratisskrivande amatörer och professionell journalistik, och känna oss duktiga för att vi har valt den rätta sidan i denna falska konflikt – för bloggarna och mot journalisterna. Föreställningen att amatörer och proffs är varandras fiender är falsk. Amatörer och proffs har alltid varit beroende av varandra, deras texter befinner sig i ett ömsesidigt utbyte. Men i vår tid ska amatörerna stoppas från att nå så långt att de blir professionella reportrar med de resurser det skulle innebära. Vår samhällsgranskning ska begränsas till vad vi själva hinner skriva gratis på fritiden. Vem som gynnas av det kan man ju fundera över.
Sade jag att vi ska nöja oss med gratis? Det är till och med fiffigare än så: vi ska inte vara nöjda, vi ska vara stolta över att vända ryggen till gammelmedia! Varför är stoltheten så viktig? Så att vi ska försvara utarmningen som om vi försvarade vår egen överlevnad.
Ni låter er väl inte luras av eliten – säger eliten, och lurar oss att uppfatta tidningsredaktionerna som en fientlig elit. Allt det här är allvarligt av ett enkelt skäl: dagstidningarna kommer inte att ersättas av ett vakuum. Varje tomrum som tidningarna lämnar efter sig fylls av fördomar, konspirationsteorier och tvärsäkert hävdade missuppfattningar.
Samtidigt kommer det roliga nyheter från den krisande tidningsbranschen. Tidningen Journalisten har listat de chefredaktörer och tidningsägare som har tjänat mest de senaste åren (16/12 2014). Att DN:s chefredaktör Gunilla Herlitz fick 19 miljoner ledde till upprörda reaktioner förra året, men hon hamnar bara på sjätte plats. Listan toppas av Stampens huvudägare Peter Hjörne samt Hallpressens styrelseordförande Lovisa Hamrin, båda med en sammanlagd inkomst av tjänst och kapital på mer än 70 miljoner åren 2009–13. Detta visar att dagstidningarnas allvarligaste kris inte är ekonomisk. Den är intellektuell och moralisk.
