Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Med maten som konst och religion

Marie NDiayes nya roman utspelar sig i köket. Ellen Mattson läser en mycket fransk historia där huvudpersonen aldrig framträder ordentligt ur matoset.

Roman

Marie NDiaye

La cheffe, roman om en kock

Översättning: Maria Björkman

Natur och kultur

Marie NDiaye (född 1967) är en av sin generations mest hyllade franska författare. Hon belönades med Goncourtpriset 2009 för romanen Tre starka kvinnor, är översatt till en rad språk och är väl representerad också på svenska. Hennes nya roman La cheffe, roman om en kock utspelar sig mestadels i kök och är mycket fransk så till vida att matlagandet här sker på så höga språkliga nivåer att ingen svensk matkreatör skulle våga sig dit, inte ens med en Michelinstjärna i bagaget. Det vågar jag påstå utan att någonsin ha satt min fot i ett restaurangkök. Cheffe må kallas kock, men hon är i själva verket en prästinna, det blinda redskapet för en högre makt som nedlagt den heliga elden i hennes inre. Hon är född till detta enda att koncipiera recept, att skapa mat som transcenderar det man vanligtvis lägger i begreppet och att servera den till sina gäster – eller ska man kanske snarare säga: sin församling.

Marie NDiaye räknas som en av Frankrikes främsta författare.. Bild: Catherine Hélie

Men hennes liv börjar mycket blygsamt i byns fattigaste familj som hon lämnar som fjortonåring för att bli kökspiga hos ett äldre par. När den ordinarie kokerskan tar ledigt är det Cheffes tur att träda in och så börjar hennes väg mot höjderna och så småningom en egen restaurang som hon driver mot allt större förfining – men utan att för den sakens skull demoraliseras: Cheffe håller så låga priser hon kan och månar om sina gamla stamkunder. Och när det i alla fall går i kras är det inte för att den inre gnistan har slocknat. Allt detta berättas av den unge kockelev som älskade henne och som ensam utan Cheffe varken kan leva eller laga mat, bara fördriva dagarna medan han genom sin berättelse försöker återskapa hennes gåtfulla konstnärsöde. Tyvärr lyckas han inte göra det på ett sådant sätt att jag förmår dela hans intresse.

Det går inte att skriva om den här romanen utan att dra in Marcel Proust i resonemanget, för Prousts ande är så tydligt närvarande i dessa långa vindlande meningar och i språkets vilja att nå in i minsta psykologiska skrymsle, att nagla fast varje sinnesintryck hur flyktigt det än kan te sig. Kanske är det detta som skapar problem för mig när jag läser NDiayes roman, för medan jag alltid tyckt att Prousts språk gör världen större har jag helt motsatt upplevelse av La cheffe – allt blir torrare och mindre. Prousts värld är sinnlig men NDiayes värld är språklig, hennes språk är stort men historien är liten, den språkliga kostymen hänger och slänger kring något som inte fyller upp den. Cheffe uppträder hela tiden dold i den kappa av mystik som berättaren väljer att sätta på henne, men hans elegiska och högstämda tonfall gör henne inte mer levande. Är det för att jag själv inte är intresserad av gastronomi som jag inte förmår uppskatta den här romanen? Jag tror inte det. Cheffe blir inte mer än en silhuett och en rad maträtter som inte ens låter särskilt lockande när de beskrivs. Kanske hade hon varit intressantare om hon fått bli människa istället för helgonlegend.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.