Med känsla för trots

Musikern Elina Ryd har ett minne från när hon var sju år. En högstadiekille kom cyklandes emot henne, och ropade: "flytta på dig, jag ska cykla här!" Men Elina stod kvar. Hon blev påkörd, ramlade och slog sig blodig mot asfalten.

– Aldrig i livet att jag skulle flytta på mig. Jag har svårt för när någon försöker utöva makt över mig bara för sakens skull.

Född rebell

Efter att ha utbildat sig inom musik sedan gymnasiet kan albumaktuella Elina Ryd nu försörja sig helt på musikrelaterade uppdrag, bland annat som teatermusiker och körledare. Lika bra det, tror hon. Inte för att hon till varje pris måste jobba med musik, utan för att hennes rättspatos ofta hamnat i vägen på andra arbetsplatser.

– Jag brukar inte passa in på ställen med stressig arbetsmiljö och chefer som ska styra och ställa. Klart en chef bestämmer, men jag har svårt för auktoriteter när det blir överdrivet. Det är ofta folk blir illa behandlade och hunsade med på sina arbetsplatser, och jag klarar inte av att se sådant.

Vad händer då?

– Det slutar ofta med att jag ifrågasätter chefens sätt att agera, hamnar i en konflikt, och så bedöms jag inte som lämplig för den arbetsplatsen...

Trotset går i familjen. Varken mamma eller mormor har "rättat sig i ledet", som Elina uttrycker det. Hennes storebror Johan, som gick bort för snart nio år sedan på grund av en överdos, var också en stor inspirationskälla.

– Han kämpade för rättvisa och uppmuntrade alltid mig och min syster att säga ifrån om någon betedde sig oschysst. Samtidigt var han känslig för det som händer i världen, och som många som har den känsligheten tog han till droger för att skydda sig. Känslan av att förlora honom går inte att uttrycka i ord, det är bara hemskt.

Mångbottnade texter

Broderns känslighet går också igen hos Elina.

– Ibland funderar jag på hur jag kan ens leva här. Hur kan jag vara människa i den här världen när jag vet om allt grymt som händer?

Speglas det i dina texter?

– Ja, verkligen. En av låtarna på skivan, Om du inte ser, kan dels tolkas som en kärlekssång, men skulle lika gärna kunna handla en fågel, eller en gris. Den handlar om att man måste bli sedd för att vara någonting. Den vi väljer att se får också ett värde. Vi borde inse att alla kännande individer, oavsett yta, har samma rätt att få leva sina liv för sin egen skull utan att bli förtryckta och utnyttjade.

Ett annat familjedrag är musiken. Storebror Johan growlade i Abandon och lillasyster Elizesjunger i melodiska metalbandet Amaranthe. Elina har lånat ut sin röst till genreöverskridande Göteborgsgrupper som Franska Trion och Midnattsorkestern, som rör sig i gränslandet mellan rock och jazz respektive chanson och folkmusik. Hon har också sjungit jazz på engelska med Red Hot Mamas, till syntharrangemang i Secnecoch i sitt eget band Blue naná.

Inspiration från 70-talet

På albumet Falla, som släpps i dag, samlar Elina upp trådarna efter svenska låtskrivare som Barbro Hörberg, Pugh Rogefelt, John Holm och Nationalteatern – vars skivor hennes mamma ofta spelade under uppväxten i Jönköping och Göteborg.

– Texterna har jag samlat på mig under många år, utan att riktigt hitta ett forum för dem. Nu kändes det som att det var dags.

Soundet beskriver hon som drömskt och ljus, med ett korn av melankoli. Hon börjar också röra sig åt ett poppigare håll än hon gjort tidigare.

– Nästa singel har till exempel ett mer surfigt och beatigt stuk, med Ennio Morricone-gitarrer. Jag skulle gärna samarbeta med någon från popvärlden framöver, det känns som att det är dit jag är på väg.

Caroline Widenhiem