Om det inte varit för att den kommit med posten direkt från förlaget, hade jag omöjligt kunnat tro att detta var en produkt från år 2006. I mina ögon är omslaget till Elisabeth Rynells diktsamling I mina hus helt anakronistiskt: en blek och suddig akvarellmålning av en stjärnhimmel, som inte alls får mig att vilja läsa, tvärtom. Å andra sidan upptäcker jag snart att detta också är typ det enda som är dåligt med den. Ja, faktiskt - och ändå är det egentligen inte alls poesi i min smak. Inte alls.
Efter de två senaste och därtill rosade romanerna Hohaj (1997) och Till Mervas (2002) är Elisabeth Rynell alltså tillbaka hos dikten igen. Och det var som poet hon debuterade 1975, tjugoett år gammal, med Lyrsvit m.m gnöl. Sedan dess har författarskapet haft tid på sig att utvecklas. Men lyran finns kvar, och lyrik är ett rätt bra ord i det här fallet, eftersom det håller fast den musikaliska härkomsten: text som en gång framfördes till lyrans spel. Nu ekar musiken enbart genom orden, som i den meningen inte bara är betydelsebärande, semantiska enheter, utan också fungerar som komposition, partitur. Suggererande snarare än namngivande, fastspikande: "sorgen är en gammal tjärn med ögonhinna". Här är det inte handlingar och händelseförlopp som berättas, utan på sin höjd brottstycken av enskilda händelser, känslolägen, illande detaljer, lösgjorda och hoplödda på nytt, i det oändligas, det oförklarligas eller det oerhördas perspektiv. Jodå, varken mer eller mindre.
(...) Här
ligger snön
på varje kvist Här
ligger verkligheten
travad i kristaller
I mina hus innehåller fem avdelningar, mina hus. Men det är prepositionen jag vill åt: "i". Att vara i världen, i tiden, men också i sig själv. Att se och varsebli, hitta, spåra upp, framåt och bakåt i tiden. En agent och kompanjon med särskild talang för detta är hunden med sin svarta, känsliga nos. I dikten Ur: Hundens stjärnbild utgör hunden som numera är död och vars hundkoja står tom, en koppling mellan "den gamla världen" (tiden) och den nya, "en vägvisare//genom allt steglöst ris". Den fysiska hunden har sin motsvarighet i himlakroppen, stjärnan Sirius, men närmandet mellan det ena och det andra, införlivandet av det ena i det andra, skapar något mer.
(...) Ett främlingsljus
på drift
ur raggiga gammelnatten
sänker sin nos
Perspektiven svindlar, mystiska, mytiska och existentiella - otidsenliga. Wittgenstein intill romerska och grekiska myter; sagor och bibliska referenser som flimrar förbi i det sparsamma flödet. Men underjorden dominerar över himlasfärerna, också i svärta, mörker, natt. Och nosarna kommer definitivt tillbaka - för också Gud, när han dyker upp lite senare, har nos och darrande morrhår. Det lilla i det stora, precis som man kan tänka sig.
Men främst är det naturen som slår emot en, detta överfört på en kroppslighet som också har med födsel (blod, hinnor, efterbörd) och berättande (vittnesbörd) att göra. Från Tranströmers frö som sparkar i jorden till växten som rullar sig upp ur dess mörker. Och fastän det inledningsvis känns både kväljande och kanske inte helt nytt, lyckas någonting ... ja, sublimt och svalt och abstrakt, att avleda den värsta kladdiga effekten.
Hundar och fåglar och träd, årstiders växlingar, högtider, stiltje och sång. Bilder och tystnad - och "ordens pålverk", allt detta i husen hos Elisabeth Rynell. Ibland med ett så främmande tal att dikten helt förblir stängd, men då ändå skimrande vacker. Och ibland med ett så direkt tilltal att jag plötsligt tänker att det här, det är nog min sak trots allt!
