Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Max Tegmark | Vårt matematiska universum

Max Tegmark | Vårt matematiska universum

Max Tegmark vill vara underhållande, men lyckas inte uppnå den förundran som den bästa populärvetenskapen väcker. Han anstränger sig lite för mycket för att visa att hans hypoteser klarar alla invändningar, skriver Håkan Lindgren om Vårt matematiska universum.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

sakprosa

sakprosa

Max Tegmark

Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten.

Översättning Pär Svensson

Volante

Om det verkar konstigt, skriver Max Tegmark, är det precis som det ska. Vår uppfattning om vad som är rimligt har evolutionen anpassat efter förhållanden i mänsklig skala; när vi studerar sådant som ligger bortom vad våra sinnen är gjorda för att uppfatta kommer naturen att uppföra sig bisarrt. Vid extrema hastigheter börjar tiden gå långsammare. På kvantnivå kan en partikel befinna sig på två platser samtidigt. Det enda vi kan göra är att acceptera vad våra experiment visar oss.

Medan jag läste Tegmarks bok undrade jag om naturens konstighet har en egen karaktär som går att känna igen när vi stöter på den. Skulle en forskare kunna säga ”Här är det obegripligt på rätt sätt, och då kan vi vara säkra på att vi ser naturen exakt som den är, men det där resultatet är konstigt av ett annat skäl, för att vi missförstår vad vi ser”?

DE FÖRSTA KAPITLEN i Vårt matematiska universum är en repetition av sådant som är välkänt för alla som läser populärvetenskap: atomer, solsystemet, universums expansion. Det är kanske inte lika välkänt att de grekiska astronomerna Eratosthenes och Aristarchos försökte beräkna jordens, månens och solens storlek för mer än tvåtusen år sedan. Någon avancerad teknologi behövde de inte; det visar hur långt man kan nå genom att bara tänka. Aristarchos ansåg dessutom att jorden borde rotera runt solen eftersom han kommit fram till att solens diameter var fem gånger större än jordens (i själva verket är den 109 gånger större).

Därefter lägger Tegmark i en ny växel och drar iväg i warp speed. Han är professor i fysik vid MIT och har bland annat studerat den kosmiska bakgrundsstrålningen, men det som framförallt intresserar honom är att spekulera kring de verkligt stora frågorna om universums natur. Hans amerikanska kollegor kallar honom Mad Max. Själv jämför han sig med Dr Jekyll och Mr Hyde: ”för var tionde välansad artikel om gängse fysik unnade jag mig att skriva en utflippad.”

I VÅRT MATEMATISKA universum får Hyde presentera sina två favorithypoteser. Den första är att det finns oändligt många parallella universum. Det följer naturligt ur astronomernas nuvarande modell för universums uppkomst, anser han. Under ett kort ögonblick blåstes universum upp med enorm hastighet, något som kallas inflation. I vår del av universum har inflationen avstannat, men på andra håll är den fortfarande verksam och producerar nya universumsbubblor, enligt Tegmark.

Det märkliga med vårt universum är att det är osannolikt perfekt inställt för att producera grundämnen, galaxer – och i sista hand liv. Förändrar man vissa ingångsvärden bara en aning får man ett universum där inga atomer kan uppstå, eller ett universum som bara fylls av gas. För Tegmark är multiversumhypotesen lättare att acceptera än tanken på en lycklig slump. Finns det en hagelsvärm av universum, vart och ett med något olika naturlagar, blir det mindre osannolikt att förutsättningarna för liv uppstår någonstans.

TEGMARKS ANDRA FAVORITHYPOTES är att universum är en matematisk struktur. Han menar inte att universum kan beskrivas med matematik, utan att universum bokstavligen är matematik. Går vi till den allra minsta nivån – vibrerande strängar – liksom när vi studerar den allra största skalan möter vi strukturer som är ren matematik, skriver han. Här öppnar han dörren till en stor fråga: är matematik något som människan konstruerar eller något hon upptäcker? Man kunde tänka sig att matematik är ungefär som schack: utifrån vissa regler, som vi själva bestämt, kan vi spela i det oändliga, utveckla allt mer avancerade konsekvenser av de ursprungliga reglerna.

Men om matematiken är som schack, varför passar den då så bra för att förklara universum? Fysikern Eugene Wigner (Nobelpris 1963) har sagt att ”matematikens enastående förmåga” att beskriva universum är ett mysterium. Tegmarks enkla svar är att det beror på att universum är matematik. Vad säger en matematiker om det? Edward Frenkel, professor i matematik vid Berkeley, håller inte med (New York Times 14/2 2014).

Fast det väsentliga med en bok av den här typen är inte om författaren har rätt. Spekulativ populärvetenskap läser man av andra skäl: för att utvidga sitt tänkande och låta sin fantasi arbeta. Tegmark vill vara underhållande, men lyckas inte uppnå den förundran som den bästa populärvetenskapen väcker. Han anstränger sig lite för mycket för att visa att hans hypoteser klarar alla invändningar. Han liknar till sist en föreläsare som säger ”Det här är jättekul!” medan hans stora leende stramar i mungiporna.

.

ÄMNET
I Vårt matematiska universum presenterar Max Tegmark sina två favorithypoteser. Den första är att det finns oändligt många parallella universum, den andra att universum är en matematisk struktur.

SKRIBENTEN
Håkan Lindgren är kulturskribent och litteraturkritiker. Skrev senast i GP om Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Synteism: Att skapa gud i internetåldern.