Max Ernst: Dröm och revolution

ANNONS
|

Moderna museet och Louisiana fyller båda femtio år och celebrerar detta tillsammans med en omfattande Max Ernstutställning.Varför Max Ernst just nu? Varför inte? De båda institutionerna har ju som museer 1900-talskonsten som främsta arena och Max Ernsts verksamhet sträcker sig över hela sex decennier in i surrealismen och ut ur den.

Det är en mycket ambitiöst hopsamlad utställning som Iris Müller-Westermann åstadkommit med hjälp av auktoriteter som Werner Spies och andra. Mer än 175 verk och bland dem åtskilliga surrealistiska kronjuveler och Ernstikoner. Är man förtrogen med Max Ernst är det lite som att gå på ett släktmöte där man träffar den åldrade modernismens en gång så revolutionära, halvgalna onklar och beryktade mostrar. Somliga har kroknat och har skum andedräkt, medan andra gestikulerar vilt tvärs genom decennierna. Som på de flesta släktmöten saknar man en och annan minnesvärd karaktär. Jag hade gärna velat se den profetiska målningen Europa efter regnet från 1940-42, men å andra sidan får vi möta Max Ernsts mäktiga, uppfordrande Stenbocksskulptur som tog honom femton år att färdigställa. På en utställning som denna inser man också att en hel del surrealism har blivit däven med tiden.

ANNONS

En utställning som denna kunde lätt bli till kronologisk poängpromenad, men här har man tänkt annorlunda. Utställningen är en påfallande luftig historia belyst uppifrån i grönt, rosa, gult och blått. Det är ganska charmigt om man upptäcker det. Mer barnkammare än budoar. Den gedigna katalogen påpekar att Max Ernst har en ny publik genom datorspelens och cyberrymdens ikonografi och det kan väl tänkas - det av Ernst som har närmast till pojkrumsaffischer och skräckelkitsch kan väl ha en sådan temporär appell. Max Ernst som Mad Max (själv hade jag hans oidipusörn på väggen). Det är dock inte där som utställningen har sin attraktion utan just beröringspunkten mellan dröm och revolution.

Utställningen slår fast vilket produktivt konstnärsliv Max Ernst levde. Från expressionismen vidtar en snabb passage genom dadaismen i Köln varefter Max Ernst landar i Paris som surrealismens mest mångsidige bildmakare. Han befinner sig länge i denna pojkklubbs turbulenta mitt men förvandlar sig samtidigt mot egna horisonter. Inte bara med erotism och antiklerikalism utan också med utflykter i alkemi och astronomi. Till slut tog även de homeriska striderna med André Breton en ände ("- Jag kommer aldrig mer att skriva en rad om er! - Det skiter jag fullständigt i! - Han skiter i det! Han skiter i det!"). När kriget var slut var Ernst i USA och andra avantgarden knackade på dörren. Max Ernst och Dorothea Tanning byggde sig ett hus i Arizonas öken. Då hade ett kvartssekel med det undermedvetna passerat.

ANNONS

Max Ernst är förbluffande idérik, men som varje kameleont har han sina särdrag. Fåglarna har hans hökprofil och denna profil förvandlar han till palett. Han sätter en revolutionärt röd, frygisk mössa på huvudet och ögats lins förvandlas både till sol och måne. Vassa vinklar är hans signaturer. Varje bild sin egen gåta. Han är målare, men också mästergrafiker. Han skulpterar - och här blir jag rätt och slätt bedårad av hans Månens sparrisar från 1935. Dessa antenner sänder ut en skir lyrisk fågelton över utställningen. Han utvecklar tekniker som frottage och dekalkomani och ägnade sig till och med åt ett slags dripping som inspirerade Jackson Pollock. Collaget blir ändå Ernsts främsta och mest innovativa form, inte minst i direkt nydanande collageromaner som En vänlig vecka (en respons på Hitlers maktövertagande) och Den hundrahövdade kvinnan. De om några skulle kunna slå en ny publik med häpnad i 2000-talets seriekultur.

Max Ernst är en genuint litterär konstnär, en både grym och grimmsk sagofarbror i ett sekel med våldsamma rötter. Nattens skogar har krälat in i barnkammaren som maffig barocksurrealism. Som surrealist skulle man smäda borgerligheten och Ernst målar det konsthistoriska urmotivet Maria och Jesusbarnet åt en förlägen hemmapublik i Köln. Maria smiskar upp Jesusbarnet till rosenrött och med denna spanking tappar Jesus glorian. Konstnären passar då på att infoga sin signatur i den. Men nog inte så mycket för att häda som att visa sin lojalitet med ett utsatt barn. Man kan inte nog understryka barnslighetens krafter. Själv kallade Max Ernst sig för Loplop som lär vara avlett från "galopp, galopp", hört genom ett barnaöra. En ganska passande surrealism med tanke på att dadaismen också hämtade sitt namn från barnkammaren - dada som leksakshäst.

ANNONS

Provokationen var knappast en viktig sak för Ernst. Den kom vare sig man ville eller inte. Viktigare var att utveckla den egna hallucinationsförmågan. Vad som blir till en Maximal Ernst är hans förmåga att verkligen kanalisera tidens undermedvetna av förhoppningar och katastrofer. Max Ernst starkaste katalysatorbild är tveklöst L'ange du foyer, hemmets eller härdens ängel. I ett ödsligt landskap i solnedgång dansar en extatisk gestalt i förgrunden. Färggrann som en orientalisk tupp men sammansmält med underjordens demoner. Drömmen i surrealisternas vanvettiga tappning, men också en explosiv tidsutsaga. Målningen är från 1937 - tiden för spanska inbördeskriget och upptornande ångest inför det nazistiska maktövergreppet. Samma år infogar nazisterna ett av hans verk i utställningen Entartete Kunst (Urartad konst), varefter målningen bränns.

Ernst fångar hela denna desperata stämning i en djupt tvetydig gestalt. Är det vansinnet draperat som i en djävulsmässa eller konstnärskroppen Mad Max som brister ut i konvulsioner? Demon och gycklare - på största avstånd från "hemmets härd" och ändå härdens ängel, en inkarnation av både konstnären och galenskapen. Titeln är förstås ironisk, men den äger också en annan och mindre känd: Surrealismens triumf. Här möts plötsligt "dröm" och "revolution" som vatten och syra.

Den målningen säger något viktigt om Max Ernsts drivkrafter. Att hävda att man som konstnär vill "finna sig själv" är bara struntprat: "En målare är förlorad om han finner sig själv." Han skall snarare inte finna sig själv eller med Werner Spies precisa formulering: "Max Ernsts intresse är … att presentera ett oupplösligt främmandeskap." Sett i retrospektiv är det då kanske orättvist att säga att man till slut ändå känner igen sig i både Max Ernsts lyriska barnkammare, absurda tvångstankar och barocka monstershow, men det gör man. Kameleont till trots är nu också han själv en deltagare i det där surrealistiska släktmötet. Magerlagd, bistert höklik, obestämbart åldrad och med en väldig mängd märkliga korttricks i ärmen.

ANNONS

ANNONS