Det är i december 1938, platsen det inre av Jämtland. Där någonstans i storskogen ligger den fiktiva anstalten Storåsen, en anläggning för vård av sinnesslöa. Dit kommer unge doktor Malmström från Göteborg. Han är sänd av Medicinalstyrelsen, i egenskap av smittläkare, för att utreda en mystisk farsot bland de intagna. Fem barn har dött på några dagar, i märkliga symptom som påminner om tuberkulos.
Så börjar Mattias Hagbergs roman De användbara. I korsvisa kapitel får vi följa doktor Malmström i slutet av trettiotalet, och hans dotter Eivors tankar i vår egen tid. Eivor har själv en funktionsnedsättning.
Mattias Hagbergs ambition är att i den ”gotiska skräckromanens” tradition berätta om ”de totalitära tankeströmningar som präglade Europa – även Sverige – under åren före andra världskriget.”
I det stora hela tycker jag att han lyckas med detta. De användbara förenar en konkret krypande känsla av skräck, både inom romanens ramar för tid och rum, och inför det idégods som fortfarande ligger och skramlar i samhällets låsta skåp. Då tänker jag inte i första hand på spektakulära objekt som stulna skallar och knotor på dammiga hyllor, utan mer på den svåra frågan om människovärdet.
Vi vill ju så gärna kunna betrakta historien som en just skräckgotisk ekokammare av dumhet och ondska. I vår upplysta tid, efter de demokratiska och vetenskapliga genombrotten, rationalitetens totala seger, har vi nått så mycket längre, inte sant?
Rationalitet, teknik och framsteg är unge doktor Malmströms rättesnören i tillvaron. Han hade egentligen hellre velat bli ingenjör, och drömmer om att sammanföra läkarvetenskapen och ingenjörsvetenskapen till en totalvetenskap. Han förstår inte varför denna tanke skapar så mycket oro och ilska bland kollegorna. För honom är det glasklart. Han beundrar såväl Hitlers och Stalins – och amerikanernas – storslagna generalplaner för samhällsbygget.
Doktor Malmström är verkligen mycket rationell. Han drar sig till minnes moderns ord om att ”inte vara som andra”. Skickligt laborerar författaren med tanken att vår berättare kanske själv har ett funktionshinder, någon form av autistisk störning. Den är på gott och ont. För denna ”störning” hindrar doktorn från att ljuga, i ett klimat av skumrask och dimridåer.
Föreståndaren på Storåsen bedriver nämligen – på Medicinalstyrelsens uppdrag – diverse experiment, som storskaliga försök att odla karies på de intagna. Karameller och socker delas ut, vilket leder till galopperande karies, och snart luktar patienterna ”ruttet hö ur munnen”.
Dessa experiment hör verkligen hemma i en skräckroman, men är till punkt och pricka tagna ur verkligheten. Fram till femtiotalet bedrevs liknande försök vid Vipeholmsanstalten i Skåne. Tusentals ”sinnesslöa” ställde sina tänder till förfogande. De matades med extrasöta kolor, så kallade ”Vipeholmstoffee”.
De etiskt tveksamma experimenten gav goda vetenskapliga resultat. Bland annat kunde forskarna fastslå att det var förnuftigare att koncentrera snaskandet till en dag i veckan. Begreppet ”lördagsgodis” myntades efter Vipeholmsförsöken. Svenskarnas tandstatus blev mycket bättre. Alltså står vi alla i tacksamhetsskuld till ”de användbara” patienterna på Vipeholm ...
De nog så obehagliga kariesförsöken är släkt med ännu värre vetenskapliga experiment. Vi har rashygienens avarter i form av tvångssteriliseringar, för att bara nämna ett område. Och i grannskapet hittar vi förstås nazisternas sadistiska experiment på funktionshindrade barn av alla slag, som Steve Sem-Sandberg gestaltat i sin mästerliga bok från ifjol, De utvalda.
En annan läsvärd roman är Majgull Axelssons Aprilhäxan från 1997, där huvudpersonen är en gravt funktionshindrad kvinna som gör upp med det svenska folkhemmets idéarv om renhet och storstädning i ”folkmaterialet”.
Jag tycker att Mattias Hagbergs roman sällar sig fint till föregångarna. Han har sin egen sakligt poetiska stil som passar drömmens, och mardrömmens, landskap. Möjligen försöker han tvinga in för många teman i De användbara. Ett i och för sig sympatiskt tema om samisk mystik är inte helt förankrat, även om vi förstår att det delvis representerar vördnaden för livets helighet. Detta som de alltför rationella aldrig fullt ut begripit – med fasansfulla resultat som följd.
När De användbara är som bäst påminner den oss om att vi aldrig kan distansera oss från historien. Nazismens avarter går att frilägga, och har också fördömts och straffats. Men de mildare övertrampen i det demokratiska svenska folkhemmet utfördes inte av sadister med döskallar på kragen. Nej, de övertrampen utfördes av välvilliga och beundrade män och kvinnor i vita rockar och stärkta hättor, till bifall av nästan alla. Och vi efterlevare står alltså både i tacksamhetsskuld till utövarna – och i samma moraliska skuld till deras offer, ”de användbara”. Sådant är verklighetens skräckscenario.
Fotnot: Mattias Hagberg är återkommande medarbetare på GP Kultur. Därför recenseras hans bok av Ulrika Knutson.
ÄMNET
I sin andra roman De användbara tar sig Mattias Hagberg, journalist, debattör, författare och medarbetare på GP Kultur, an den gotiska skräckromanens tradition för att berätta om de totalitära tankeströmningar som präglade Europa och Sverige under 30-talet.
SKRIBENTEN
Ulrika Knutson är författare och kulturjournalist.
