Lösgodiset - en äkta svensk klassiker

ANNONS
|

Lagom till påsk kommer du och alla andra svenskar tillsammans käka minst 6000 ton godis. Japp, du läste rätt. Alltså sex miljoner kilo. En stor del av det kommer vara lösgodis och varken envetna hälsolarm eller diettrender kommer att stoppa oss. Kanske på grund av att lösgodis är mer än bara en sötsugsdämpare.

I lösgodiskulturen kan alla ha sin egen relation till gotterna, med egna minnen, vanor och favoritsorter. Ingen har exakt samma smak som någon annan. Har du själv funderat på vilken typ av lösgodisätare du är? Kan du till exempel dela påse med någon annan eller blir du vansinnig om någon äter upp din favoritsort? Plockar du likadana godisar som när du var liten? Gillar du att klämma ihop två gotter åt gången när du äter eller ska de tvärtom klippas isär?

ANNONS

En av alla dem som har ett särskilt förhållande till lösgodis är Anna Olofsson. Trots att hon är vuxen håller hon fortfarande benhårt på lördagsgodis och har dessutom en alldeles unik ät-teknik. En kväll hemma i lägenheten på Masthugget ska hon visa oss den.

Påsen är inhandlad och filmen på datorn igång. Anna drar på sig mysbyxorna och sätter sig i soffan. Lutar sig bekvämt tillbaka, slänger upp ena benet på det andra och tar sedan upp bit efter bit ur påsen och radar upp dem på smalbenet. Det är i den ordningen hon tänker äta godisarna.

–Jag gillar att ha överblick. Jag funderar på vilken av godisarna jag helst vill ha och sedan föreställer jag mig vad den ska smaka och vad jag kommer att bli sugen på efter den.

Det blir runt fem bitar på smalbenet åt gången och de varvas så att det blir en bra kontrast mellan surt, sött och salt. Anna säger att hon oftast gör såhär när hon äter med andra, för att kunna paxa och ha kontroll på några godisbitar.

Hon har utarbetat en imponerande balans. När filmen hakar upp sig på datorn sätter hon sig upp och lutar sig framåt, fortfarande med alla godisarna kvar på benet. Hon plockar bland bitarna och skrattar när hon berättar om sitt godisätarsystem.

ANNONS

–Det gäller ju att hålla suget uppe! Ibland känner jag att nej... jag vill ha den biten istället för den, då byter jag ut en godis ur raden.

Kan du dela påse med någon annan?

–Ja, i och med att jag har min teknik. Då tar jag några stycken och så har jag dem. Men jag gillar bäst att ha min egen påse.

Anna håller hårt på lördagsgodistraditionen. Förr var hon nitisk, men nu händer det att det går en lördag utan att hon köper godis, och hon har dragit ner på mängden. Men att köpa godis en annan veckodag är däremot sällsynt. Lördagsgodiset är för Anna en fin och bra vana.

–Jag gillar att längta överlag. Jag tycker att det är gott att bygga upp nåt till en viss dag eller tid. Det är mycket tradition faktiskt.

I dag är lördagsgodis en orubblig institution som knappt existerar i något annat land. Anna och alla andra lördagsgodisätare är frukten av ett ökänt experiment på Vipeholms anstalt i slutet på 40-talet. Vid den här tiden var svenskarnas tandhälsa dålig och karies ett utbrett problem. Att socker kunde vara en orsak visste man, men inte precis hur och varför sockret angrep tänderna. Politikerna ville få bukt med de plågsamma kariesangreppen och beslöt att det skulle forskas på området.

ANNONS

På Vipeholm fick de 780 så kallade sinnesslöa patienterna bli försökspersoner i något som skulle komma att bli en av Sveriges mest kritiserade medicinska studier, Vipeholmsexperimentet. Utan att deras anhöriga fick veta något matades patienterna med specialtillverkad kola och sockervatten i stora mängder. Efter fyra år var patienternas tandhälsa urusel och flera försökspersoner hade fått avbryta studien i förtid. För forskarna stod det nu klart. Socker var den riktigt stora boven bakom svenskarnas värkande tänder.

Det blev stort rabalder. Forskarna skrev till regeringen och föreslog att godisförsäljning skulle förbjudas vid skolor och att sockerskatt borde införas. Från politiskt håll kom stora kampanjer mot godisätandet och i tidningarna berättades det om hur kola kunde förstöra tänderna. Det var faktiskt första gången som socker sågs som en belastning och något dåligt i Sverige. Från att alltid ha varit en fin och god lyxvara var godiset plötsligt hotat.

Som en räddare i nöden kom då fluoret in på spelplanen. Dess karieshämmande egenskaper upptäcktes och istället för förbud och skatter infördes fluorsköljning. Godiset klarade sig undan en bannlysning, men nu skulle det åtminstone begränsas. Vipeholmsexperimentet och debatten som följde gav upphov till helt nya råd om tandhälsa. Till exempel att godisätandet skulle begränsas till en dag i veckan. Lördagarna.

ANNONS

Man måste säga att kampanjandet för lördagsgodis gick bra. I dag är det en inrutad tradition. Märkligt nog är inte allt godis lördagsgodis bara för att det köps på en lördag. Ingen skulle väl säga att en Aladdinask eller en Japp är lördagsgodis. Det är lösgodis som är lördagsgodis. Mest av allt är den där påsen som man får välja själv, med ens egna sorter i.

Godisbranschen har tänkt ut det hela snillrikt. Att man får plocka själv gör att man handlar mer. Att det finns många olika sorter med olika form och färg gör att man väljer fler godisar. Dessutom kan man kosta på sig att testa en ny sort eftersom man kan ta bara en enda och inte behöver köpa en hel färdig påse. De barnvänligaste godissorterna finns i hyllorna längst ner så att barnen kan nå dem. Alla de där detaljerna ska få oss att äta så mycket som möjligt. Så det gör vi. Mer än alla andra folk på jordklotet. Räknat i kilo äter vi till och med mer godis än vi äter fisk.

En av dessa storgodisätare är Karin Danielson. Hon sitter i en av kemihusets långa korridorer på Chalmers och doktorerar på nanopartiklar. Förutom diagram på väggarna och provrör vid datorn har hon en speciell skrivbordslåda. En godislåda. Känd av alla kollegor och alltid fylld och nära till hands närhelst sockersuget sätter igång.

ANNONS

–Jag äter varje dag. Men det vet inte så många. Mamma vet, men min sambo vet nog inte hur mycket jag äter på jobbet, säger hon och skrattar.

Karin Danielson gillar helt enkelt godis och allra mest lösgodis. Hon är Anna Olofssons raka motsats och istället för att äta en gång i veckan äter hon lite och ofta. På jobbet, hemma på lördagar, kanske en chokladbit till morgonkaffet på helgen eller lite lösgodis direkt efter ett pass på gymmet. Hennes relation till lösgodis är kärleksfullt och okomplicerat. Hon skäms inte för sitt godisätande.

–Nej, jag gör väl vad jag vill, säger hon bara och ler.

Däremot äter hon inte vilket godis som helst. Förutom att hon, precis som de flesta lösgodisätare, har sina speciella sorter, är hon också helt inriktad på märken. Bara godis av rätt märke går ner i påsen. Nappar måste vara från Haribo, till exempel, för annars har de ”inte samma mjuka, lena konsistens”. Vingummin måste vara från Bassett’s, förutom de svarta, de går att köpa i alla märken. Röda läppar är ”jättegoda, men kopiorna smakar inte alls lika bra, de är för söta”. Colaflaskorna måste komma från Malaco, fiskarna ska vara gula, hallonen mörkröda, och allt skumgodis trycker hon på med spaden för att känna efter att det är mjukt och bra.

ANNONS

–Jag kan bli jättearg på min sambo om han köpt godis och valt mina sorter men tagit fel märken. Då säger jag att ”det här går ju inte att äta, känn skillnaden!”.

På frågan om hur hennes relation till lösgodis ser ut svarar hon seriöst och med eftertryck:

–Alltså, det måste jag säga, att svenskt lösgodis... det finns inget som går upp mot det.

Det är faktiskt helt sant. Oavsett om man gillar lösgodis eller inte så är det världsunikt, liksom vanorna och traditionerna som omger det. Om man ska peka ut en enda orsak till att det blivit som det blivit i vårt land, med ett utbud som saknar motstycke och en konsumtion långt över snittet så ska man berätta om Christer Forsman. Grundaren av Karamellkungen.

Vi backar ungefär 30 år tillbaka, när Christer Forsman var en ung entreprenör som kommit på att man kunde sälja lösgodis från vagnar utanför mataffärerna. Han hade apat efter marknadsstånden men gett sig på att sälja mer än bara klassiskt marknadsgodis.

Affärerna gick bra. Men de verkligt stora pengarna rullade in när han kom på att han skulle erbjuda matbutikerna försäljningsställ fyllda med godis som kunderna kunde plocka själva. Det var en idé han redan testat med hundfoder och andra djurs artiklar, och den hade visat sig fungera väl. Butikerna behövde varken betala för godisstället eller hålla rent och fylla på nytt godis, det gjorde Christer Forsmans personal. I gengäld fick hans företag tillgång till butiksyta med massor av kunder.

ANNONS

Det blev omedelbart succé. Lösgodisätandet tog fart som aldrig förr och det blev tydligt att Christer Forsman lett in svenskarna på en ny godisbana. Visserligen var han inte helt ensam om sin idé med självplocksgodis, men han var först med att introducera det i mataffärerna. När han dog i en flygolycka 2001 var Karamellkungen ett mycket framgångsrikt företag.

Säkert har du själv stått vid den där gigantiska godisbuffén i mataffären någon gång. Grävt i låda efter låda med en plastspade för att få tag i just dina favoritsorter. Men har du någonsin funderat på hur godisarna ser ut? Varför äter du fiskar, dödskallar eller bananer?

Redan i Indien och i det persiska väldet för 1500 år sedan byggde man statussymboler av det dyra sockret. Det blev moskéer med tinnar och torn eller stora trädgårdar. Vårt svenska sätt att formge godis är en fortsättning på den traditionen, berättar Ulrika Torell, forskare vid Nordiska museet som studerat hur vi ger godiset en mening.

–Om man tittar på vad som ligger i hyllorna så är det ingen slump att det är en Ferraribil, och inte en Fiat som ligger där. Man har gjort guldpengar och kungar och baroner som godis. Man gör helt enkelt det mest exceptionella.

ANNONS

Vad är det som kännetecknar vårt lösgodis idag?

–Det är lite kul faktiskt, för det visar alla sockrets funktioner. Till exempel att man äter godis som tröst, då har vi napparna. Och så finns Ferraribilarna, formel 1 är ju det dyraste man kan hålla på med. Även om det är i en väldigt liten och banal skala, så är det statussymboler vi äter. Och det rara och söta, förtjusande saker som finns i naturen, som frukter och bär och björnar.

För runt hundra år sedan åt vi istället velocipeder och lokomotiv. Under industrialiseringen tryckte vi i oss byggmästare och på 60-talet var det flygande tefat. Människan vill helt enkelt ge godiset en innebörd, som status, nostalgi eller humor. Här skiljer sig återigen svenskt lösgodis. Knappt något annat land har samma fantasifulla godisdesign som vi. Utomlands får man nöja sig med en fyrkantig snickers, en chokladkaka eller en rund karamell.

Det här har Daniel Wilke aldrig tänkt på. Han sitter skräddare i sin stora grå soffa med en rejäl godispåse i famnen. Inte sedan han var liten har godisets form varit något han funderat över.

–Då kunde jag leka med bilarna och äta upp dem sen, men det har jag slutat med nu, jag lovar!

ANNONS

Däremot gillar han färger. En titt ner i hans godispåse är som en färgexplosion.

–Det ska vara färger. Rött är bäst, men det är bara gott med rött om man kombinerar det med något.

Han visar hur och väljer ut några godisbitar ur påsen. Två bollar, en röd fisk och två gulorange karameller. Han pekar och förklarar varför det är en perfekt kombination.

–Det är snöbollarna som jag gillar, det måste vara en rosa och en vit, och sedan de här två som smälter, och fisken som segar till det hela.

Daniels teknik är sedan att fylla på kombinationen när tuggan börjar ta slut.

–Då har jag redan planerat nästa och tänker ”såna skulle passa”. Jag äter många olika sorter och många åt gången. Det gäller att äta snabbt, för det får inte ta slut i munnen, ha ha! Åh nej, jag kommer aldrig få dejta efter det här!

Skam är annars inget som drabbar någon av lösgodisätarna i det här reportaget. Daniel tycker inte att det gör så mycket om han ibland äter så mycket att han mår illa. Då var det värt det, konstaterar han. Anna påpekar att hon inte gillar att äta nötter som godis, för att det är för nyttigt. Hon äter helt enkelt inte godis av hälsoskäl, säger hon. Däremot förstår hon inte hur Karin Danielson kan ha en hel skrivbordslåda fylld med godis, utan att äta upp allt på en gång.

ANNONS

–Va?! Gud, helt ofattbart!

Men för Karin är det å andra sidan fel med lördagsgodis, det håller hon inte så hårt på.

–Nej, jag håller ju på suget istället! Jag vill inte äta tills jag mår illa, jag vill må bra. Några bitar, sen är jag nöjd... för stunden, tillägger hon leende.

Varken Daniel, Karin eller Anna tror att lösgodiset kommer försvinna i framtiden. Karin tippar på att vi kommer ha godis som är influerat av andra länder och Anna tror på ett mer personstyrt godis, där ens godispåse berättar mer om vem man är. Hon hoppas på ett uppsving för ekologiska sötsaker.

Godisforskaren Ulrika Torell tror å sin sida tror att vi kommer äta mindre och finare godis i framtiden. Hon har tidigare forskat på tobak och säger att det är typiskt att det blir en motsatt effekt när man äter i överflöd.

–Finsmakeriet kommer ofta som en reaktion när det blir för mycket. De som följer normerna kommer kanske i framtiden äta godis mer kultiverat och ritualiserat. Det har ju börjat lite med de fina pralinerna, där man dricker något och äter en enda handgjord pralin.

Allt beror på hur farligt vi säger att sockret är, menar hon. Om vi fortsätter prata om det som en hälsobov kommer kanske godiset bli ännu billigare och grällare, samtidigt som vi kommer ha chokladfester som blir ännu elegantare.

ANNONS

Inför kommande påskhelg finns det i alla fall inga tecken på avmattning i godisätandet. Lösgodiset kommer inhandlas och ätas – på lite olika vis. Några lösgodisätare kommer enbart handla godis som är gammalt, för att de gillar den hårda ytan. Andra kommer klippa isär sitt godis i mindre bitar. Vissa kommer bara äta salt, andra vägrar allt grönt godis och en del handlar sorter de egentligen inte gillar, men helt enkelt alltid köpt.

Vad som än händer kommer sex tusen ton i alla fall garanterat bli uppätna. Minst.

Källor: Godis åt folket, en bok om hur svenskarna blev sockerslavar i karamellkungens rike, Thomas Hedlund och André Persson.

Sötsug, om drogen som erövrade världen, Johan Frisk

ANNONS