Jag tror benhårt på att vi blir snällare, gladare och mer harmoniska som människor om vi får en dos choklad då och då. Det finns ett hål i oss som enbart tillfredsställs av en ruta rätt sorts kakaohalt. Inte för att den ska missbrukas, men nog måste vi få unna oss en liten chokladfest emellanåt för att orka pulsa vidare genom livets snömodd.
För inte kan det väl vara någon slump med alla dessa små chokladbutiker som ploppar upp till höger och vänster? Det ordnas chokladprovningar, skrivs chokladböcker och ges till och med ut tidningar enbart om choklad. Samtidigt känns det som om butikernas sortiment av choklad växer mer och mer för varje dag.
Mörk eller ljus?
Alltså behöver vi choklad. Annars skulle det ju inte finnas någon ekonomi i all denna chokladhysteri. Sedan är ju förstås mänskligheten indelad i olika falanger. Vissa går ner i brygga över hederlig svensk mjölkchoklad, medan andra (som jag själv) kräver högoktanig mörk kvalitetschoklad för att bli tillfreds. Och så har vi de riktigt sockertopparna - gottegrisarna som bara går igång på vit choklad.
En bekant avslöjade ytterst motvilligt att hon inte gillar choklad. Hon sa att det var ett socialt stigma i klass med att säga att man tycker hundvalpar är fula. Det är totalt oaccepterat av omgivningen att ställa sig utanför chokladvärlden. Visst är det sorgligt, och visst är det ett tecken på intolerans, men allra sorgligast är det för dem själva som går miste om den vidunderliga upplevelsen som endast en bit perfekt choklad kan härbärgera.
Men majoriteten av vår omgivning tackar trots allt sällan nej till en härlig chokladdessert. Det är alltid ett säkert kort när det vankas middagsgäster. Bjud på en skön chokladfrossa modell extravaganza i helgen. Tackar någon mot förmodan nej blir det ju desto mer över till er andra...
