Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Goda Grannar

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Veckans fêsk

Veckans fêsk

Goda Grannar

Sveagatan 11

Det finns en romantisk dröm som jag vet så många när: att nån gång få öppna en liten krog på nån bakgata med plats för tolv förälskade par och där tjockekrögaren drar fram dragspelet och den gräddnosiga servitrisfrun sjunger en aria medan solen går ner bakom taken och allt slutar jabbadaba.

Ungefär så tror jag de två bästa polarna tänkte när de tog över den hopplösa adressen på Sveagatan (Hu, finns det en sån gata i Göteborg?) för några år sedan för att skapa en liten pärlmussla, långt bortom det Göteborgstraditionella högdragna fiskrestaurant-tonläget, med moderata priser, mysmys och en underbar vitlökshavsdoft från köket.

De skojiga höga kockmössorna åkte på, de anställde en bartender som hette Emma som var så rolig att vi aldrig ville gå därifrån en kväll.

Harregu, va mycke fêsk, utbrister Jon Junior nu bakom menyn. Sonen älskar kött och har lyckats nosa upp menyns enda tvåbenta historia, en kyckling. Men så lätt ska han inte få komma undan den här gången. ”Öj, vad är plätt med pumpa? Och hur kan det vara dyrare än ostron? Just, det ja, jag äter ju inte ostron! Jag har bestämt mig, ska bara spotta ut tuggummit först”, säger han och försvinner mot toan som han ger omdömet: ”Trevlig toa.”

Det är lördag och fullbokade tvåtimmarssittningar. Arian börjar med stans bästa hemmabakade brödkorg och en aptitretartallrik med lite varmt och lite kallt – av friterad mussla, helt vanlig kokeräka och kräfta och en pytteliten pizza i botten som får sonen att jubla. Även förrätten, som vi faktiskt budgetdelar på, en cognacsmustig kräftsoppa, är fin men som sonen inte dricker upp. Bra, att han inte gillar konjak, tänker fadern.

Göteborgs inofficiella nationalrätt måste vara blåmusslor, eller moules marinières, om du vill svänga frankofilt. Helt logiskt när vi badar och lattjar med dem om somrarna och musslorna här i våra kalla vatten är bäst i världen. Rätten finns nu nästan överallt – och både krogar och civila tävlar om att göra den bästa i stada. Under mina förstagångsbesök väljer jag nästan alltid musslor.

Goda Grannars musslor är perfekt kokta, men spetskålen på toppen känns uppslängd tillsammans med sladdriga bitar av bacon och den utlovade rökta whiskeyn i grädden finns inte ett spår av. Allt smakar bara grädde.

Besvikelsen blir inte mindre vid påtalandet – och man får till svar att ”man kan aldrig få för mycket grädde och smör i maten”. Jo, det kan man.

Jon Juniors kycklingballotine, typ rullader alltså, är även det ett platt fall. Ärtcrèmen liknar något gröngiftigt som kärnkraftsarbetaren Homer Simpson skulle kunna gilla till den rostbruna rödvinsreduktionen och uppfinningen ”potatisdumplings” är ”intressant när den fladdrar på gaffeln”. Vi blir förundrade över tallrikens barnslighet och smaklöshet.

Vi lämnar ett hav av grädde och barnmat efter oss. Det får man faktiskt. Vi är vuxna nu.