Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Masha Gessen | Ord kan krossa betong

Pussy Riot är intelligenta, belästa, egensinniga och har en släng av ett närmast rättshaveristiskt självförtroende. Håkan Lindgren läser Masha Gessens bok om de ryska aktivisterna men får inte svar på alla frågor.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Masha Gessen

Ord kan krossa betong

Berättelsen om Pussy Riot

Översättning Thomas Grundberg och Nille Lindgren

Brombergs

Det var givet att Pussy Riot förr eller senare skulle välja en kyrka för en av sina protester. I Putins Ryssland är inte kyrkan en frizon från makten (som den till exempel var i Polen under kommunismen) utan predikar stöd för regimens politik. Den ortodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill, har tjänstgjort inom KGB. Ord kan krossa betong är en bok om de tre kvinnor som dömdes för punkbönen i Kristus Frälsarens katedral – Jekaterina Samutsevitj, Nadezjda Tolokonnikova och Maria Aljochina.

Masha Gessen beskriver Ryssland som en genomkorrumperad stat: ”i de riktigt kusliga samhällena är hela det offentliga samtalet en övning i att få orden att betyda sina motsatser – i att beskriva den modige som en förrädare, den svage som skräckinjagande, och den gode som ond – och att konfrontera dessa lögner är det farligaste en människa kan göra.” Så var det i Sovjet och lagom till att kvinnorna i Pussy Riot nådde vuxen ålder (Tolokonnikova är född samma år som muren föll) har det på nytt blivit likadant under Putin. Vad gör man i det läget?

Gessen berättar hur Pussy Riot växte fram. Tolokonnikova fick smak för anarkistiska aktioner när hon var med i konstnärsgruppen Vojna (vars mest lyckade practical joke var att måla en kuk på en fällbro som reste sig framför säkerhetstjänstens högkvarter). Därefter tog hon intryck från feministiska aktivister och teoretiker. Någon subkultur typ riot grrrl har inte funnits i Ryssland, skriver Gessen; Pussy Riot har behövt uppfinna sin feministiska aktivism från grunden. Den som bråkar med rysk polis tar större risker än deras förebilder i Väst har gjort.

En egen stil ska man ha och Pussy Riot går inte att ta miste på. De kombinerar en hemgjord punkighet med ett sensationellt mod. Tycker man att de spelar för dåligt för att duga som punkare har man inte förstått någonting. Deras ilskna textrader kan låta fumliga och amatörmässiga, men när de hamnar i rättssalen och får tillfälle att argumentera befinner de sig i sitt rätta element. Då är det domaren och åklagaren som framstår som bortspelade amatörer. I sina slutanföranden hänvisar de till Solzjenitsyn, Pythagoras, Bibeln, Montaigne och några klassiker till. De är intelligenta, belästa, egensinniga och har en släng av ett närmast rättshaveristiskt självförtroende, som nog är nödvändigt om man ska överleva i en hård omgivning.

Starkast framträder dessa karaktärsdrag hos Tolokonnikova. ”Den enda riktiga uppfostran som är möjlig i Ryssland är självuppfostran”, har hon sagt. ”Om man inte lär sig själv är det ingen som lär en något.” Hon satte ihop ett eget utbildningsprogram som började när hon kom hem från skolan: Berdjajev, Schopenhauer, Kierkegaard och andra tunga namn. Som sextonåring kom hon in på filosofiska fakulteten på universitetet i Moskva, men avskydde de andra studenternas ”medelmåttighet”. Hon blev en rebell av ett särskilt slag, inte en som avvisar bildning utan en som vill behärska den bättre än auktoriteterna, för sina egna syften. En hädisk tanke: innebär det att hon i en svensk kontext skulle klassificeras som ”elitist” snarare än ”offer”? Några andra kategorier än ”elitist” och ”offer” har vi ju inte för närvarande.

Masha Gessen har skrivit sin bok under rättegången och under de tre kvinnornas fängelsevistelse. Därför har hennes möjligheter att tala med dem varit begränsade. Det fungerar ändå, till stor del tack vare att hon har fått ta del av de brev de skriver i fängelset. Aljochinas brev är så vackra att de intar en självklar plats i den litteratur som består av dissidenters fängelsebrev. I ett brev från Fångkoloni nr. 14 beskriver Tolokonnikova förhållanden som är så förnedrande att man bara kan säga: Gulag existerar fortfarande.

Gessen ägnar också en hel del utrymme åt att redovisa omständliga detaljer från rättegången. Jag hade hellre sett att hon hade gett oss mer analys och kommentar. Hon borde vara idealiskt lämpad för det: hon är en erfaren rysk-amerikansk journalist, van att skildra ryska förhållanden för en västerländsk publik, och förra året fick hon Svenska PEN:s Tucholskypris för sitt engagemang för människorättsfrågor. Vad har Pussy Riots protester inneburit? Har deras mod inspirerat någon? Har myndigheterna lyckats skrämma andra till tystnad med den groteskt hårda domen – två år för en knapp minut i kyrkan? Och sedan har vi den fråga som hänger i luften under läsningen: när de är så skärpta och så modiga, borde de inte ha kunnat åstadkomma en effektivare protest, lite kyligare och lite långsiktigare? Gessen ställer den aldrig.

Jag vet, det är samma trista fråga som alltid ställs till dissidenter: ”Jamen når ni ut till folket?” Putin, däremot, han når ut. Han erbjuder sentimentalt aggressiv nationalism som kompensation för allt som ryssarna är missnöjda med. Efter erövringen av Krim är stödet för honom uppe i 80 procent. Å andra sidan: i ett så dystert läge kan man inte bara bedöma en protest efter dess effektivitet. Att det alls finns ett motstånd av Pussy Riots slag betyder att hoppet överlever.