Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Martina Montelius | Främlingsleguanen.

Martina Montelius | Främlingsleguanen

Martina Montelius Främlingsleguanen är egensinnig och oförutsägbar, full av komiska, närmast dråpliga scener, skriver Johan Werkmäster.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Martina Montelius

Främlingsleguanen

Atlas

Berättaren i Främlingsleguanen – dramatikern och regissören Martina Montelius debutroman – är ännu inte fem år fyllda men uttrycker sig som en professor emeritus.

Barnet (det framgår aldrig om det är en pojke eller en flicka) har nyligen hoppat av från dagis; hen var inte nöjd med ”klientelet”. Föräldrarna, konsekvent benämnda ”upphovsmännen”, befinner sig sedan länge på okänd ort. Barnet bor kvar i lägenheten tillsammans med en tyskspråkig leguan som titt som tätt drabbas av såväl fysiska som psykiska åkommor: ”Nu och då kvider den svagt. Jag gissar att den lider av feberrelaterad muskelvärk. Eller är det ruelse som frambringar klagolåten?”

Det onaturligt brådmogna barnet lever helst i avskildhet men ger sig ibland ut på expeditioner i förorten vilket leder till oväntade konfrontationer med andra människor, barn och vuxna. Avskyn, parad med rädsla, är nästan alltid ömsesidig. Berättaren samtalar helst med döda ting, i synnerhet stenar.

Montelius har skrivit en högst egensinnig och oförutsägbar berättelse, full av komiska, närmast dråpliga scener. Som när barnet spelar upphovsmännens gamla bebop-skivor för att muntra upp leguanen medan denne skiter. Efter en stund ropar ödlan: ”Ich bin fertig!”

Samtidigt finns det en djupt tragisk botten som blir alltmer framträdande ju längre romanen fortskrider. Till en del handlar det om ensamhet men också om rädsla för och ovilja att acceptera det som är avvikande – en oförmåga att hantera det främmande.

Ett barn ska vara naivt. Det här barnet är det inte. ”Det torde ha framgått”, säger hen. Jag nickar och håller med. Det är svårare att ha en åsikt om vad barnet faktiskt är – annat än en fascinerande litterär skapelse som Martina Montelius har blåst full med liv.