Martin Kellermans fyrahundra sidor långa debutroman Allt blir inget är lika långrandig som hans seriestrippar om alter egot Rocky är korta och rappa. Med fiktionen, skönlitteraturen och det längre formatet som verktyg vidareutvecklar författaren det han i närmre tjugo år har skildrat i tecknad form – det vill säga heteromannen som aldrig blir vuxen.
I Allt blir inget lämnar Martin Kellerman sina trygga kvarter på Södermalm och placerar huvudpersonerna i Stockholms skärgård. Cannabisentreprenören och enstöringen Florian bor i en sjöbod i sin döda plastfarmors trädgård och lever på hennes pension medan hon bokstavligen ruttnar bort i sitt hus. Hans dagar går till att likt en månskensbonde vårda gräsodlingen som efter skörd ska ge honom ett ekonomiskt oberoende och ett framtida glidarliv i Thailand.
En dag lägger de omaka tonårskusinerna Kea och Max till med sin segelbåt och ruckar Florians värld på obestämd sommarlovstid. Efter mycket trevande uppstår en sorglig treenighet i vardagstristessen där de gemensamma nämnarna består av flyktbeteende, vilsenhet, hjärnspöken, oförlöst kåthet och sug efter substanser som bedövar. Samt en fixering vid kiss och bajs som Martin Kellermans tvunget måste pressa in på var och varannan sida.
I parallella monologer berättar de tre karaktärerna om det som sker. Det är en lättläst historia, men som saknar drivet som får mig att vilja vända blad. En komprimerad version skulle eventuellt kunna fungera som serieroman, för det är serierutor med korta dialoger som Martin Kellerman behärskar. Men problemet med romanen är inte att den är för lång eller att den saknar tempo. Allt är inget är helt enkelt en ganska platt historia. Trots ingredienser som kärlekstabu, blodsutgjutelse och död bränner det aldrig till.
