Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Marlene van Niekerk och Adrian van Zyl | Memorandum: en berättelse med bilder.

Marlene van Niekerk och Adrian van Zyl | Memorandum: en berättelse med bilder

Sydafrikanska Marlene van Niekerk har skrivit en strålande text som växer hela tiden, anser Karin ­Widegård.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Marlene van Niekerk och Adrian van Zyl

Memorandum: en berättelse med bilder

Översättning: Niclas Hval

Weyler

Det här är ingen bok man vågar rekommendera en hypokondriker eller någon med sjukhusskräck.

Historien tar sin början vid den rysansvärda punkt där ingen återvändo finns. Chefen för parkförvaltningen i Kapstaden, Johannes Frederikus Wiid, befinner sig i sin bostad dygnet innan han ska läggas in för en operation som kanske kan underlätta hans sista tid. Men vill han överhuvudtaget underkasta sig den moderna läkarvetenskapens tortyrliknande välsignelse?

I väntan på att den kommande dagen ska gry sätter han sig och skriver ner vad han minns av de märkliga samtal som ägde rum mellan två dödssjuka medpatienter, när han förra gången var inlagd.

Denna samtalsjournal, skriven under ett dygn, växer ut till ett närmast encyklopediskt verk, där blommiga associationer löper kors och tvärs mellan politik, sjukvård, arkitektur, ornitologi. Den absurda kontrasten mellan maktlösheten i det hemska sjukrummet och dialogen har något beckettskt över sig. Det är ett synnerligen effektivt grepp av van Niekerk att låta de kritiska resonemangen utgå från ett sjukhus. Den tekniskt avancerade sjukvården anses väl vara en av vår civilisations största landvinningar. En rejäl tankesmäll får man därför när vår nedtecknare undrar om det inte var ett fall utför och inledningen till avhumanisering när man började tala om vård och patienter i stället för om gäster, som togs om hand i klostren och fick sina sår baddade. Till sist är vi inte odödliga – inte ännu i alla fall.

Inget verk man tuggar i sig med lätthet, men det är en strålande text som växer hela tiden och den är spritsad med galghumor.

Niekerk lär ha fått idén till boken när Adriaan van Zyl visade henne de målningar han gjort efter fotografier från sjukhuset när han vårdades för obotlig cancer.