Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mark Isitt letar roliga bostadsidéer på Skeppsholmen

Arkitekt- och Designcentrum i Stockholm satsar tre och en halv statliga miljoner på en stor bostadsutställning, där husen knappt syns bland väggar tapetserade med information, skriver Mark Isitt.

Vi behöver alla någonstans att bo. Du, jag och Mehmet Kaplan.

Jobb är också viktigt (fråga Mehmet), men pensionärer jobbar inte, barn jobbar inte, jag jobbar inte om det inte är absolut nödvändigt, tassar hellre omkring hemma, slumrar till framför ekonominyheterna – bostadsbubblan hit, bostadsbubblan dit … 
Bostadsfrågan är det närmaste storpolitiken och världsekonomin många av oss kommer. Minsta lilla beslut kan få kännbara konsekvenser. Höjs räntan kan det betyda många tusen kronor i extrautgift per månad. Lån, ränta, avdrag, bidrag, kvadrat och läge är var och varannan kafferasts diskussionsämne. Och det handlar lika mycket om ideologi som ekonomi – hur du bor och var du bor avslöjar delvis vem du är.

Inte konstigt då att Statens centrum för arkitektur och design – ArkDes i arkitektmun – nu satsar stort på en bostadsutställning. Man investerar över tre och en halv miljon kronor, över hälften av sin årliga utställningsbudget, håller öppet i nästan nio månader, arrangerar seminarier i Stockholm, Kiruna, Örebro och Malmö och avrundar projektet med att publicera en summerande bok. Det fullkomligt myllrar av ambitioner i den gamla exercishallen på Skeppsholmen. Men också av oro. För nu gäller det. 
Bo. Nu. Då. Vinna. Eller. Försvinna.

Åtminstone är det så det känns. ArkDes förra chef blev uppsagd – regeringens välmenta miljoner rann mellan fingrarna på henne – utställningarna har mestadels saknat både självförtroende och stil, publiksiffrorna lär rutinmässigt ha sockrats och, värst av allt, i regeringsbetänkandet som presenterades förra året – Gestaltad livsmiljö – föreslås att hela utställningsverksamheten läggs ner, att samlingarna flyttas någon annanstans, till ett statligt finansierat museum med bra förutsättningar för att klara såväl vård som visning.

Aj.

Det är omöjligt att inte bedöma Bo. Nu. Då. utifrån detta trängda läge. Krisen gör sig påmind redan i utställningens underrubrik, Bostadsfrågor och svar under 99 år. Klatschig, lite domedagskittlande, men vad var det egentligen som hände för 99 år sedan? Enligt utställningen var 1917 ett annus mirabilis – utvandringen till Amerika ska ha avstannat, egnahemsrörelsen och urbaniseringen tagit fart, hyrorna reglerats. Men bara det sista visar sig stämma (och hyresstegringslagen avskaffades redan efter sex år). 

Rubriken blev visst lite för bra för att vara sann.

Samma lätt flåsiga tonläge präglar utställningslayouten. Här finns sex avdelningar och en korridor, separerade av vitmålade väggar i massivt trä. Tror jag, för här är tapetserat med information, knappt en väggcentimeter lämnas bar. Till och med golvet larmar, där visas hur mycket bostadsyta du får för 50 000 kronor (5,8 kvadratmeter i Eslöv, 0,2 i Monaco).

Så överlastade är utställningsväggarna att de påminner om Professor Balthazars universalmaskin. Grafer och kurvor vindlar fram. Det skakar och sprakar. Inkomstklyftor, livslängd, byggtakt, bostadsköer, segregation, antalet asylsökande, hemlösa – allt dokumenteras med akademisk ackuratess. Glada färger gör vad de kan för att underlätta kunskapsinhämtningen, men statistik är statistik, vid femtioelfte diagrammet är det svårt att upprätthålla intresset. 

Det är en olycklig siffergymnastik som alltid haft en tendens att sjanghaja bostadsdiskussionen. Minns 40-talets utredningar och Hemmens Forskningsinstituts millimeterprecisa beräkningar – hur lång tid tar det att skala en potatis? Hur många centimeter garderobsplats behöver man respektive kvinna? Resultatet är detsamma nu som då: en endimensionell bild av boendet. Här pratas produktionstakt, inte trivsel. Här pratas kvantitet, inte kvalitet. Här pratas bostäder, inte hem. I en av montrarna finns en broderad bonad – Morgonstund har guld i mun – men den framstår mest som en populistisk eftergift. 

Därmed inte sagt att utställningen saknar exempel på god arkitektur, interiör som exteriör. Flera innovativa lösningar redovisas. Backström & Reinius revolutionerande stjärnhus i Gröndal (1946) i Stockholm finns förstås utställda. Liksom två Göteborgsprojekt: Erik Fribergers däckshus i Kallebäck (1960) – villorna staplades på höjden på en allmänning – och Tage William-Olssons bostadshus i Järnbrott (1954) – innerväggarna gick att flytta. Men var är dagens fritänkare? Och var är utopierna som hade kunnat sätta fantasin i rörelse – de uppblåsbara bostäderna, trädkojorna, husbåtarna, parasiterna, rymdskeppen…?

Lika sällsynta som en etta i Vasastan.

Således blir Bo. Nu. Då. en onödigt svårtillgänglig utställning. Och anledningen kan helt säkert skyllas museets ovissa framtid. Ledningen har velat bevisa sin duglighet, försvara institutionens ställning. Tyvärr har man drivit argumentationen lite för långt.

Informationsöverdosen är ett exempel. Fokuseringen på samlingarna är ett annat; tidigare kuratorer har ofta förbisett det egna arkivet, men Dan Hallemar (före detta chefredaktör på tidskriften Arkitektur) har förstått dess potential och närapå gått vilse bland modellerna. Den rutinerade projektgruppen borde ha bett honom sansa sig, men istället verkar de snarare ha hejat på, uppmuntrat. Genom att synliggöra samlingarna hoppas de kanske öka sina chanser att få behålla arkivet i huset.

Därtill refereras det väl friskt till museets glansperiod på 1960- och 70-talen. Då hade var och varannan utställning ett högstämt tilltal, samtidsdebatterna stod på agendan. Bo. Nu. Då. vill på intet vis vara sämre. Det går inte att överlåta åt marknadskrafterna att styra bostadsproduktionen, hävdar man. Marknader fungerar bara om kunden har valmöjligheter, och på bostadssidan är du hänvisad till det som byggs och för det mesta byggs ingenting. 

Det är en fullt rimlig tes, staten behövs om bostadsutbudet ska balanseras. Något som utställningen illustrerar väl genom sin allra första avdelning. Där, intill entrén, står ett hav av möbler: en flagnande gjutjärnssäng, ett par pinnstolar, en vedspis… Allt huller om buller. Verkar det. Ända tills du upptäcker strecken på golvet, vita på mörk botten, Dogville-style. Det visar sig vara en planlösning. Du står i en sanningsenligt möblerad lägenhet i Lindholmen i Göteborg 1917. 

Så här bodde man då, med knappt svängrum. Två vuxna och elva barn på 33 kvadrat. Se där vad en visionär bostadspolitik kan råda bot på.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se