Marjaneh Bakhtiari | Godnattsagor för barn som dricker.
Marjaneh Bakhtiari | Godnattsagor för barn som dricker.

Marjaneh Bakhtiari | Godnattsagor för barn som dricker

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I sina två tidigare romaner har Marjaneh Bakhtiari med humor och ironisk skärpa skildrat familjerelationer, kulturkrockar och integrationshinder i dagens Malmö. Den nya boken, Godnattsagor för barn som dricker, handlar också om komplicerade relationer. Men den utspelar sig helt och hållet i Iran. I huvudstaden – ”Tehran”. (Författaren är noga med att stava så – hon ogillar den svenska transkriptionen.)

Det är denna urgamla, moderna metropol som likgiltigt bevittnar romanfigurernas liv och öden.

Det handlar om tre generationer: en ilsken åttiotreårig änka, som i två decennier sörjt sin älsklingsson som dog i kriget mot Irak. Hennes medelålders tvillingdöttrar, som en gång var politiskt engagerade, men nu ägnar dagarna åt att fika, röka, gå på yoga och oroa sig för varsin son i tjugoårsåldern – som personifierar en vilsen och sökande generation av unga vuxna. Och så till slut familjens tre vuxna karlar: den överlevande sonen, och döttrarnas män. Som alla klarat livhanken genom att inte engagera sig för mycket i någonting.

ANNONS

Författarens styrka och passion är de vardagliga dialoger där alla mänskliga svagheter blottas och ältas: kärlek och svartsjuka, maktbegär och självömkan … Men under romanens gång blottläggs också de trauman som var och en av figurerna bär på, och som avslöjar den specifika plats där de lever och levt: i en diktatur, under och efter en revolution, ett krig och krossade protester. Och plötsligt kan man få för sig att det är dessa tragiska faktorer som intensifierar allt: kärleken, irritationen, pratsamheten, den sinnliga njutningen och förtvivlan.

Det är intressant att se hur författaren utvecklat såväl sitt ämne som sitt berättande. De tidigare böckernas humoristiska scener, som skapade en speciell distans såväl till hjältar som till töntar, har ersatts av något annat: allvar, medkänsla och en ny, poetisk ton. Det är djärvt – att våga låta bli att vara rolig.

Godnattsagor för barn som dricker är en läsvärd, pratsam men allvarlig bok. Om minnen, skuld och smärta – det gemensamma, för alla olika.

ANNONS