Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Marilyn Monroe | Stanley Buchtal och Bernard Comment (red)

I Marilyn Monroes Fragment är det en mycket sorgsen, men också mycket ambitiös röst som talar. En kvinna som inser sina problem och vill göra något åt dem, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Marilyn Monroe | Stanley Buchtal och Bernard Comment (red)

Fragment: dikter, dagboksanteckningar, brev

Norstedts

Norman Mailer, Andy Warhol, Joyce Carol Oates ... Bara alltför många har skrivit sin berättelse på hennes döda kropp.

Under slutet av femtiotalet var Marilyn Monroe en projektionsyta för allehanda fantasier om den glada, alltid tillgängliga sexmaskinen. Efter sin död 1962 har hon blivit en oupphörligt fascinerande sinnebild för den undergångsdömda kvinnan. Det är som om spekulationerna om hennes död aldrig ville ta slut.

Därför, och kanske för att hennes utstrålning fortfarande är så stark, är Fragment, boken med hennes efterlämnade anteckningar, så drabbande. Man skulle i och för sig kunna betrakta denna stora vackra soffbordsbok, där hennes kluddiga anteckningar ligger utbredda över sidorna i en mycket väl­genomtänkt och vacker autenticitetsestetik, som ytterligare en exploatering av henne. Och det är den naturligtvis. Men ändå, den utövar en oemotståndlig fascinationskraft på mig och jag kan inte låta bli att studera alla bilder och lusläsa varenda liten textbit med alla dess överstrykningar, omformuleringar och understrykningar för att hitta något. Jag vet inte vad.

Handstilen är spretig, ojämn, blandar tryckbokstäver med skrivstil, är olika från bit till bit, svår att läsa. Men det är ändå som om man i dessa efterlämnade anteckningar äntligen fick tillgång till något av hennes egen röst. Och trots att den är tunn, oklar och ojämn skapar den en egenartad men tydlig dissonans genom bruset av alla dessa starka röster som försökt ta över och monopolisera berättelsen om henne.

Monroe hade ingen make, inga barn, inga släktingar, som kunde tillvara hennes efterlämnade ting. Det var hennes vän Lee Strasberg, ledaren för berömda Actors Studio där hon och många andra av tidens stjärnor studerade, som tog hand om dem. Med ett oförklarligt ointresse kan man tycka. I alla fall stuvade han undan de två kartongerna med hennes efterlämnade papper så väl att de inte hittades förrän vid en storstädning långt efter hans död.

Dramatikern Arthur Miller, hennes tredje make, lär ha sagt om sin unga hustru att hon var ”en barfotapoet, som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna”. (Rent parentetiskt: Det var när Marilyn Monroe läste i hans dagbok att han skämdes för henne inför sina vänner, som äktenskapet tog slut. Det kanske var dem han talade om.) Men i Fragment blir barfotapoetens poem äntligen hörbara och man inser hur denna begåvade men outbildade kvinna kämpade, med sig själv och med språket. Flera texter är mycket drivna, många tämligen naiva, alla gripande. Hennes litterära anspråk och arbete med formen syns tydligt i de många överstrykningarna, omformuleringarna och de inskjutna tilläggen som redaktörerna låtit vara kvar.

Det är en mycket sorgsen, men också mycket ambitiös röst som talar här. En kvinna som inser sina problem och vill göra något åt dem. Ofta har texterna en dagboksliknande karaktär, där Monroe liksom säger åt sig själv att rycka upp sig, men också tröstar och peppar sig själv: Det är svårt, men det kommer bättre. Paradoxalt nog kan man säga att dessa texter berättar om en kvinna som inte tänker ge upp. Hon har problem, men hon har också planer och hon tänker genomföra dem. Någonstans är hon helt på det klara med sin kapacitet och hon arbetar ständigt på att utveckla sin kompetens som skådespelerska.

På omslaget till boken finns en bild av en Marilyn Monroe som sitter med uppdragna ben i en soffa och har en anteckningsbok i knäet. Men hon inte bara skrev, hon läste också med stor aptit livet igenom och boken är fylld av bilder på henne som läsande. Monroe var ingen dum blondin, hon spelade det. Det var den roll som fanns för henne. I pauserna mellan inspelningarna läste hon hela tiden. Högt och lågt.

I en av bokens allra vackraste bilder sitter hon i en park på något som måste vara en sliten karusellbänk. Hon har ett randigt linne på sig, håret står på ända och munnen är halvöppen. Hon är helt försjunken. Och nej, det är inte Playboy hon läser. Inte Hjärtebiblioteket heller. Det är ett av den västerländska kanons mest tunglästa mästerverk: James Joyces Ulysses.