Den japanska städexperten Marie Kondo, som sålt sin bok Konsten att städa i två miljoner ex, darrar inte på manschetten när hon sammanfattar sina anspråk: ”Du har fått denna bok i din hand genom ödets försorg, och det innebär att du troligtvis har en stark önskan att förändra din nuvarande situation, att starta om ditt liv, att förbättra din livsstil, att bli lycklig.”
Här hade man kunnat avsluta läsningen och skänkt boken till kvarterets loppis om man inte närt en förhoppning om att bli en fena på att bekämpa illaluktande kalkavlagringar på toa eller en gång för alla förstå hur de gråmelerade fönstren ska kunna bli skinande rena. Om detta skriver dock Kondo inte ett ord. Allt handlar istället om att slänga sånt man inte behöver och om att förvara det man har kvar på ett effektivt sätt. Författaren berättar stolt att hon kokat ner sin boksamling till ett trettiotal volymer som hon stuvat undan i skohyllan i hallen och konstaterar att även hennes kunders ”sinnen blir klarare när de gör sig av med böcker.”
Vi får också veta att kläder ska hänga och inte ligga på hög eftersom det är ”elakt” mot plaggen att ligga nertryckta utan möjlighet att få vila. Samma omsorg om tingens rätt till vilopauser gör att hon uppmanar mig att tömma min handväska så fort jag kommit hem och sortera in kontokort, nycklar, pappersnäsdukar und so weiter i för dessa förutbestämda behållare.
Konsten att städa handlar mest om behovet av att ritualisera vardagen på behörigt avstånd från barnfamiljens kamp med dammråttor och tidsbrist. Den är illa skriven och mycket tålamodsprövande i sitt omtuggande av ett fåtal käpphästar. Det intressanta är varför den har blivit en sådan fenomenal succé. Jag får erkänna att jag inte har en aning.
Konsten att städa |Marie Kondo
Sakprosa
Översättning: Jan Wibom
Pagina