Från drömmen om att göra det till görandet och sedan upprepningen. Marie Darrieussecq har delat upp sin pubertala hjältinna Solanges utveckling i tre delar, sammanhållna av identitetssökandet, kroppens förändring och den sociala miljön. Den allt genomsyrande energin är sexualiteten, dess fysiska sidor liksom de föreställningar där den får fäste och breder ut sig.
På ett plan är Flickan i Clèves en psykodramatisk skildring av sexuell initiation. På ett annat utgör dess scen – den fiktiva byn Clèves vid havet i södra Frankrike – en genomlysning av begreppet klass. De vuxna kring Solange är maktlösa inför krafterna som format deras liv.
Just idén om form och formande är central i denna intensiva och absorberande roman. Begärets omättlighet framtvingar, sägs det ibland, den estetiska formen. Men man kan också vända på det: Darrieussecqs lyhörda arbete med de stereotyper som fyller Solanges sökande självmedvetande är ett exempel på att formerna – fraser, riter, roller och kläder – i sin tur har ett starkt inflytande över lustens förvandling. Solanges envetna klurande över de vuxnas många konstiga uttryckssätt är också erövringen av en möjlig kreativitet.
Något av det finaste med denna både råa och rörande roman är att dess rikliga sexskildring inte blockerar den större förundran. Solange ser de kopulerande hundarna och funderar över naturen före människan. Vad styr oss? Vilka är vi egentligen? Vad kan man göra? I tonårsdialogerna mellan Solange och hennes väninnor, liksom i mötet med en några år äldre pojkvän (som med naiv tafatthet våldtar henne) liksom i spelet mellan henne och de vuxna framträder dessa frågor belysta ur många vinklar.
Man har inte tråkigt ett ögonblick, trots att det tillstånd som skildras är kringskuret och upprepningarna många. Gestaltningen av mänsklig fastlåsthet, vanmakt, och social kontroll är stommen i romanens vision av frihetens villkorlighet. Solanges mor sitter fången i sin souvenirbutik medan pappan arbetar på flygplatsen långt borta. Dottern tror länge att han är pilot och älskar hans stilighet, men i verkligheten är han bara steward. Eftersom föräldrarna inte riktigt kan ta hand om henne bor hon mycket hos grannen monsieur Bihotz, en ungkarl på knappa trettio.
Den pubertala jargongen är virtuost återgiven. Alla skyddar den hotande skammen över att finnas till med de medel som ges. Männens blickar på den unga kvinnan är flertydiga. Ingen är direkt ond, men få är kapabla att förmedla värme utan att tränga bort sitt begär, och begäret och kylan segrar. Men just Bihotz blir bäraren av sorg och ömhet. Han är en i romanen unik gestalt av stor och tragisk komplexitet.
Byn är alltså, vad jag förstår, fiktiv, men romanens titel anspelar helt klart på Mme de Lafayettes feministiska klassiker Prinsessan de Clèves från 1678. I förhållande till tendensromanens frestelser står emellertid Darrieussecq fri. Hon skriver för bra för att moralisera. Hennes stil rymmer ett brett register av mänskliga erfarenheter, från det skojiga till det pinsamma, det vackra och det outgrundliga. Existentiell gåta och hyperrealistisk grundforskning samexisterar i denna inspirerat översatta roman.
