I sin sjätte diktsamling följer Maria Vedin det egendomliga, nästan elektroniska band som går mellan de döda och levande. Ge mig diesel börjar på uppvaket, i den konstgjorda tystnad som endast kringskärs av sjukhusapparaternas surrande och vågorna som går över displayerna. Någon skall dö eller leva i detta rum där döden och livet uppnår exakt samma vikt, står och väger åt båda hållen. Men ännu är alla i sina kroppar och den rymdlika tystnaden avbryts av:
Asshole asshole gånger två
diesel säger han ge mig DIESEL
för fan
känslorna är i blodströmmen
I Maria Vedins poesi finns ingen skönhet eller tystnad som inte omedelbart ifrågasätts, hennes diktjag är som en besviken rymdfarare, full av krass överlevnadsinstinkt. Det genomströmmas av ett absolut ärlighetskrav gentemot den egna texten som nästan liknar misstänksamhet. Vedin är helt enkelt ovanlig för svensk poesi - på samma vis som Agneta Klingspor är det för svensk prosa - genom att hon kritiskt värjer sig för sin egen form, för poesins formalism som ibland innebär förenklingar. Detta vid-sidan-om-blickande gör henne alltid intressant att läsa.
Ge mig diesel är en tunn diktsamling, texten känns ännu mer destillerad än i den förra, utan att några förluster har uppstått. I snäva banor beskriver dikterna hur allt levande begärs av de döda. Däri ligger det stora hotet. Döden frestar genom att berätta om livets värdelöshet, framvisa gudar och hemligheter i graven, skaka de levande med sin terror.
Det gäller att hålla döden kalibrerad, helt enkelt. En drivkraft som kanske allt skrivande handlar om. Vedin sysslar nämligen med poesins hela gåta i denna diktsamling, beskrivningen av det obeskrivbara, men det hon kommer fram till är följande: det olösliga i sig är inte värt att tillbe. Det finns inget av mirakel, det finns bara tomrum.
Och här framträder den sälta och sturskhet som bär Vedins dikter. Hon skriver nämligen ingenting för dess skönhets skull, hon skriver snarare för bristens skull, för den besvikelse som låder kring allt som låter sig avslöjas. Vi blir aldrig av med våra döda, så är det.
